Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 20 november

    Glöm inte människorna i vargland

    Finns det över huvud taget något intresse för de mål i rovdjurspolitiken som handlar om människorna som lever och verkar på landsbygden och deras företag, frågar sig ATL:s ledarskribent Tord Karlsson.

    I stora delar av Sverige är oron för vargangrepp en realitet för djuruppfödare. Att fårnäringen går tillbaka i Sverige beror delvis på de upprepade vargangreppen. Många är också oroliga för den personliga säkerheten där vargarna har blivit alltför närgångna.

    Vi har en rovdjurspolitik som ska hantera vargen och de andra skyddade rovdjuren. När den nya rovdjurspolitiken klubbades i riksdagen 2013 slogs bland annat fast att vargpopulationen skulle bibehålla en gynnsam bevarandestatus samtidigt som det inte skulle bli påtagligt svårare att hålla tamdjur och hänsyn skulle tas till de människor som lever och verkar i rovdjurstäta områden.

    Det vore intressant att veta hur väl dessa mål har uppfyllts, det finns en gnagande känsla av att det inte har gått så bra. Men vi kunde ha vetat. Om Naturvårdsverket hade gjort det de skulle och utvärderat målen i fjol. Men det är nu uppskjutet till 2021 så vi får fortsätta gissa.

    Att myndigheten dessutom har räknat fel i underlaget för hur många vargar som ska få skjutas under vinterns licensjakt får en att undra hur det står till. Finns det över huvud taget något intresse för de mål i rovdjurspolitiken som handlar om människorna som lever och verkar på landsbygden och deras företag?

    Däremot är vargen själv i högsta grad prioriterad. Den svenska vargstammen är genetiskt undersökt och släktförhållanden klarlagda på ett sätt som skulle göra vilken släktforskare som helst grön av avund.

    Det ger till exempel kunskapen att ett inflöde av nya vargar från ­Finland minskar inaveln. Detta sker naturligt med några års mellanrum men nu vill regeringen skynda på processen genom att uppmana åtta länsstyrelser att peka ut områden där det vore lämpligt att placera ut finska/ryska vargar.

    Ännu en gång ska det styras och ställas med vargarna i stället för att låta naturen ha sin gång. Staten lägger energi på fel saker. Att vargarna mår bra är viktigare än att människorna gör det.

    Sätten att reglera vargstammen är skyddsjakt när vargen orsakar problem och en licensjakt som håller populationen på den nivå som riksdagen bestämt. För att få acceptans för att vi har vargar i Sverige och undvika illegal jakt och misstro mot myndigheterna måste detta fungera. Det gör det inte nu.

    Det råder inget tvivel om att trycket från varg och lo har drabbat fårnäringen hårt och är en av anledningarna till att antalet får minskar. Motmedel som rovdjursavvisande stängsel ger inget hundraprocentigt skydd. Hundar, som vi skrev om i ATL nyligen, är långt ifrån en universallösning. Vargplågan driver upp såväl kostnader som arbetstid i en uppfödning med små marginaler.

    Naturvårdsverket och andra myndigheter har ett stort arbete framför sig. Att räkna rätt och ta ­reda på hur företagare och boende på landsbygden upplever vargens närvaro är en nödvändig början.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen