Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 29 oktober

    Grön nitlott för skogsbruket

    Svenskt skogsbruk är hållbart men riskerar trots det att ­klassas som icke-hållbart i det ­regelsystem för att gynna så kallade gröna investeringar som EU håller på att utarbeta. Svenska ­politiker måste nu göra vad de kan för att förhindra beslut som försämrar skogs­brukets möjligheter till grön finansiering, skriver ATL:s Greger Ekman.

    Att EU anstränger sig för att skapa ett system för att bedöma verksamheters hållbarhet och ställer upp kriterier för vad som är gröna investeringar borde vara en vinstlott för svenskt skogsbruk.

    Intresset på kapitalmarknaden för gröna investeringar är stort. Det är dessutom så att stora fonder, som bland annat förvaltar pensionskapital, har bundit sig för en viss andel gröna investeringar. Inte minst Landshypotek Bank har visat att det går att erbjuda sina medlemmar bättre lånevillkor genom att ge ut gröna obligationer.

    Tyvärr riskerar EU att gå fel i denna process genom att införa definitioner, den så kallade taxonomin, för vad som är hållbart. Den expertgrupp som har utarbetat taxonomin har uppenbarligen en väldigt snäv syn på skogsbrukets klimatnytta. Deras hållbarhetskriterier handlar om kolbalansen i skogen – kol­upptag ökar när skogen växer och kol frigörs vid avverkning.

    Att bedöma skogens klimatnytta som ett kolförråd på detta sätt är ett minst sagt märkligt synsätt. För att inte säga felaktigt. Skogens klimatbidrag är större än så då nya skogsprodukter i snabb takt nu ersätter produkter tillverkade av fossila råvaror och binder kol under hela produktens ­livslängd. I Sverige finns det utrymme att ­under vissa år avverka mer skog än ­till­växten utan att skogsbruket för den ­sakens skull är ohållbart.

    Särskilt märkligt är förslaget att beräkna kolbalansen på fastighetsnivå där många års tillväxt ofta tas ut under enskilda år.

    Att skogsägarna ska föra bok över sina ­skogars kolbalans lär i praktiken inte vara möjligt, i alla fall inte utan stora kostnader i tid och pengar. Dessutom bokförs redan skogarnas kolbalans på nationell nivå inom EU, enligt den så kallade lulucf-förordningen.

    Den föreslagna taxonomin innebär också nya definitioner av hållbarhet (den här gången för investeringar) när det redan finns hållbarhetsdefinitioner i Förnybart­direktivet. Att stapla lagstiftning och definitioner på detta sätt skapar bara förvirring, krångel och kostnader för skogsnäringen och göder byråkratin.

    Hoppet är att svenska och finska ­politiker lyckas avstyra tokigheterna. Tyvärr är risken betydande att EU:s icke skogsbrukande länder inte lär bekymra sig om detta.

    Trots att medlemsländerna formellt ska ha självbestämmande i fråga om skogsbruket visar dessa turer tydligt att EU på olika sätt ökar sitt inflytande över svenskt skogsbruk. Det är inte något Sverige ska ­acceptera.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Läs mer om

    Till toppen