Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 4 augusti 2005

    Dags att anlägga moteld

    Var finns LRF:s ordförande i jordbruksdebatten, frågade Mats Bartling, agronom och jordbrukare i Stallarholmen, i ett debattinlägg i förra veckans ATL. Det är en befogad fråga. EU:s jordbrukspolitik framställs ju alltid som skadlig för allt och alla så fort en opinionsbildare eller politiker öppnar munnen, oavsett var på vänster-högerskalan vederbörande befinner sig.

    När WTO-förhandlingar och sockerreform behandlas i massmedierna går det mesta ut på att jordbruk är en belastning. Att den svenske bonden är skuldbelagd upp över öronen är orättvist. Allt ont i världen kommer inte an på honom eller henne. Så det finns skäl att anlägga moteld. Varför görs det inte? Vem ska göra det om inte lantbrukarnas organisation?

    Det är väl inte så illa att LRF väljer att ligga lågt för att inte störa relationerna med konsumenterna? Nog tål väl de att höra argument som går stick i stäv med vad de är vana att höra. Goda argument serverades av Mats Bartling. Av utrymmesskäl ströks följande stycke i hans inlägg om hur EU:s politik påverkar u-länders export:

    "U-länders exportprodukter inom jordbrukssektorn består i stor utsträckning av så kallade cash crops (kaffe, te, kakao, nötter bomull etc) samt frukt, grönsaker, soja, majs och kött. För svensk del är det väl bara kött som kan komma i fråga och vi nettoimporterar redan kött från icke-EU-länder. Den svenska jordbrukaren har därför ingen anledning att ta åt sig av den kritiken."

    Ett exempel på ett resonemang som torde vara fullt begripligt för en svensk konsument.

    Mats Bartling lyfter också fram den etiska aspekten på produktionen. För egen del kan jag tänka mig att betala dubbelt så mycket för socker från svenska betor än vad billigt importsocker skulle kosta. Jag stöder inte någon fattig u-landsbonde på det viset, det är sant, men jag stöder heller inte någon brasiliansk plantageägare vars odling bygger på nedbränd regnskog och kemikalier som inte är godkända i Sverige och vars arbetare lever under förhållanden ingen svensk konsument skulle vilja prova på ens om det kallas äventyrssemester. Inte heller stöder jag transporten från andra sidan havet, med fartyg som genom förbränning av bristvaran olja späder på koldioxiden i atmosfären.

    Politikers och konsumenters beställning på livsmedel som både är bättre och billigare än svenska samt gynnar fattiga länders jordbruk och ger öppna landskap här hemma går helt enkelt inte ihop. Någon borde upplysa konsumenten om det, och tala om vad den svenska bondekåren kan bidra med.

    Lars Vernersson

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen