Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 8 januari

    Bevare oss för planekonomisk romantik

    Om ekologiska grödor ger högre lönsamhet trots en mindre skörd, eftersom de har ett högre kilopris, måste detta vara fritt att prioritera över stora skördar, skriver ATL:s ledarskribent Hanna Marie Björklund.

    I miljödebatten diskuteras vad vår jordbruksmark ska användas till och vad som är mest effektivt för klimatet. Debatten har dock en märklig planekonomisk slagsida.

    En fråga som varit högaktuell under hösten är den om hur vi mest effektivt använder vår jordbruksmark, och vilket användande som egentligen är bäst för klimatet.

    Först var det en artikel om ekologiskt jordbruk och att detta enligt skribenterna var mindre klimateffektivt på grund av den lägre avkastningen. Sedan var det en andra text om biobränslen och att dessa skulle vara betydligt mindre miljövänliga än de påstås, också på grund av alternativkostnaden för markanvändning.

    När det gällde det ekologiska lantbruket var argumentet att denna form av jordbruk ger lägre avkastning i form av skörd och därför är ineffektiv, om målet är att alltid få ut maximalt med kaloriinnehåll per hektar mark.

    Det vill säga, om vi ställer upp ett exempel där man antingen kan få ut tio kilo vete från ett fält eller sju kilo vete är det förstnämnda alltid bättre eftersom det kan ge mer mat till fler människor.

    Den andra artikeln beskrev en studie som undersökte klimatpåverkan av olika bränslen, denna ställde fossila bränslens utsläpp mot livscykeln för biobränslen som HVO-diesel. Denna livscykelanalys utgick ifrån en del märkliga premisser, nämligen att alla biobränslen enbart produceras av odlade grödor, som spannmål, och därmed fanns en alternativkostnad i att dessa i stället hade kunnat användas som mat.

    Vidare hade denna beräkning också antagit att all denna jordbruksmark hade krävt avverkning av skog och att det även där fanns en alternativkostnad som hade varit att bevara träd som lagrat koldioxid.

    Vad båda dessa exempel ytterst visar är hur olika utfall man kan få när man gör diverse mätningar av ”hur miljövänligt något är” beroende på vilka antaganden man gör. Något liknande brukar förekomma i debatten om att äta kött, där man också är mer eller mindre kreativ med att beräkna miljöpåverkan utifrån sådana faktorer som vattenåtgång.

    Men överlag är det stora problemet i dessa framställningar att man inte respekterar äganderätt och marknadsprinciper utan hemfaller åt en romantisering av planekonomi.

    Rimligen ägs jordbruksmark av en jordbrukare, och rimligen kan hen själv göra en bedömning av vad hen vill odla på sin egen mark. Om ekologiska grödor ger högre lönsamhet trots en mindre skörd eftersom de har ett högre kilopris måste detta vara fritt att prioritera över stora skördar.

    Det stora problemet i västvärlden i dag är inte matbrist. Om bränslen på sikt är en produkt som efterfrågas mer än mat så är det inte otänkbart att någon väljer att odla råvaror till detta, även om det är mer sannolikt att biobränslen kommer fortsätta produceras i högre grad av avfall och restprodukter.

    Klart är i alla fall att de idealistiska föreställningarna om vad man ”ska” odla på jordbruksmark och att maximal avkastning i volym är det viktigaste målet båda är påståenden som måste kunna ifrågasättas.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Kommentarer

    Genom att kommentera på Atl så godkänner du våra regler.

    Läs mer om

    Till toppen