Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 7 september 2018

    Är vanliga skogsägare mindre värda?

    Det är lätt för staten att göra affärer med skogsbolagen när det gäller naturvårdsavsättningar och krångligt att genomföra samma transaktioner med mindre skogsägare. Då uppstår en skevhet, konstaterar ATL:s ledarskribent Tord Karlsson.

    Sedan lång tid är det bestämt att de privata skogsbolagens andel av den svenska skogsarealen ska vara konstant, cirka en fjärdedel. De kan handla sinsemellan men egentligen inte köpa skog av de 320 000 privatpersoner som äger hälften av skogsmarken.

    Sedan några år finns det dock ett kryphål som medger att bolagen ökar sin areal genom köp av privat skogsmark i samband med att de avsätter mark till naturreservat. Det betyder att det är skogsbolagen kan köpa mer skogsmark i attraktiva lägen nära sina industrier och över huvud taget snygga till sin arrondering. Övriga privata skogsägare utsätts för konkurrens i dessa mest eftertraktade områden.

    ATL:s genomgång visar tydligt denna tendens att flytta sitt innehav närmare kusten och industrierna. Det må vara en detalj men det är en del av ett problemkomplex där det vanliga privatskogsbrukets rättigheter inte garanteras fullt ut.

    Det är pikant att luckan i lagen uppstod när Alliansregeringen bildade bolaget Ersättningsmark i Sverige för att underlätta markbyte i samband med avsättning till naturvård. Den var den regering där Eskil Erlandsson var landsbygdsminister och gärna talade om och fortfarande talar om vikten av privat äganderätt. Men där gynnades de stora bolagen på den mindre skogsägarnas bekostnad.

    En anledning till att man hamnat i läget att det är så lätt för staten att göra affärer med skogsbolagen med naturvårdsavsättningar och ersättningsmark, och det är alldeles för krångligt att genomföra samma transaktioner med mindre skogsägare som privatpersoner.

    Då uppstår en skevhet. Skogsbolagen har lätt att genomföra sina avsättningar och få ersättningsmark, och även köpa till privatmark. Om de då också avstår från det 25-procentiga påslaget på marknadspriset blir Naturvårdsverket ännu mer tillfreds. När övriga privatskogsbruket vill ha ersättning för naturskydd riskerar det att framstå som girigt när det håller fast vid denna princip.

    Problemkomplexet med avsättning till naturvård och rätten till ersättning i pengar eller mark för detta är tillräckligt svårt att hantera som det är. Allt som kan göras för att förenkla och smörja systemet är välkommet.

    Det kan vara så att det är krångligare att hantera flera små affärer. Det kan vara besvärligare och mindre strömlinjeformat när det gäller att förhandla och göra upp med många skogsägare med små arealer.

    Det är svårt att klaga på privatskogsbrukets bristande intresse för dessa frågor om verktygen för att på ett vettigt sätt genomföra avsättningar till naturvård saknas eller är trubbiga. Det får inte hindra att det ändå ska vara möjligt även för vanliga skogsägare som så vill. Det är statens skyldighet att stå upp för den jämlikheten.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen