”Sverige kan inte försvaras utan bönder”

Att människor måste ha mat att äta även om det är krig är en insikt som sakta men säkert vunnit mark sedan Ryssland påbörjade sin fullskaliga invasion av Ukraina.

Men att det dessutom krävs bönder för att det ska finnas mat tycks fortfarande vara ett alltför komplext samband att ta in för beslutsfattare och myndigheter.

Eller hur ska man annars förstå följande.

Mats Nilsson driver tillsammans med sin fru Mimmi Olsson Hageby gård utanför Vadstena. Inom gården finns drygt 1 000 suggor på tre anläggningar som tillsammans levererar omkring 30 000 grisar varje år. De föder själva upp 12 600 till slakt och resten skickas till andra grisproducenter. Det är en verksamhet som producerar mat till 40 000 människor per år, ungefär behovet hos befolkningen i en större mellanstor svensk stad.

På gården har Mats Nilsson ansvar för att sköta underhåll och hantera alla driftstörningar i de olika system som måste fungera i grisuppfödningen. En nyckelroll med andra ord i en verksamhet som inte kan sättas på paus utan måste fungera alla dagar i veckan, alla dygnets timmar. 

Verksamhetens omfattning, att det finns djur i verksamheten och att Mats Nilssons har en nyckelroll i företaget har dock inte varit tillräckliga skäl för Plikt- och prövningsverket att godkänna hans ansökan om uppskov från den veckolånga repetitionsutbildning som han kallades till tidigare i år. Det är en bedömning som också delas av Statens överklagandenämnd. Inställer sig inte Mats Nilsson till den repitionsutbildning som han ska delta på enligt sin krigsplacering kan han hämtas av polis.

Motiveringen från myndigheternas sida är att det funnits tid för Mats Nilsson och Mimmi Olsson att planera för att han skulle vara borta. Men att hitta en ersättare är lättare sagt än gjort. ”Våra anställda har tillräckligt med jobb i dag. Det går inte att lägga på dem mer. Vi har också i flera år letat efter personal med en bred teknisk kompetens. Men det har inte gått att hitta någon”, säger Mimmi Olsson i en intervju med ATL:s Mikael Marklund.

Det har inte heller hjälpt att gårdens besättningsveterinär intygat att Mats Nilsson har en särskild kompetens och kännedom om gårdens förhållanden som ingen annan har. Ett stopp i ventilationen i ett stall med slaktgrisar på runt 100 kilo utvecklas till en kritisk situation på mycket kort tid. Repetionsutbildningen innebär enligt veterinärens bedömning en djurskyddsrisk. Inte heller har intyg från revisor eller LRF hjälpt.

Grisuppfödningen vid Heby gård får alltså enligt myndigheterna klara sig bäst den vill utan Mats Nilsson.

Han är deussutom inte ensam. Karin Oscarsson, regionalt sakkunnig i LRF Öst med ansvar för bland annat frågor kring civilförsvar och livsmedelsberedskap, uppger i en uppföljande artikel att hon känner till ytterligare tre lantbrukare inom sin region som kallats och begärt uppskov.

När ATL tidigare i år besökte Hans Ingvar Ekbergs mjölkgård i Åstorp i Skåne uppskattade han att gården, med 160 mjölkkor, skulle tappa 90 procent av produktionen om de anställda skulle försvinna till andra sysslor i händelse av krig.  ”Jag är inte orolig för egen del, för som bonde vet jag hur man skaffar mat. Men det är många andra som inte vet hur man gör och jag tycker att samhället i stort bör oroa sig”, sa Hans Ingvar Ekberg och efterlyste en större diskussion om hur arbetskraft i lantbruket ska säkras om det värsta inträffar. 

Det har han helt rätt i. Livsmedelsproduktionen är en samhällsviktig verksamhet. Det är den i fredstid men än mer så om vi befinner oss i en krigs- eller krissitituation och handelsvägarna rubbas. Det är lika viktigt att livsmedelsproduktionen fungerar i krig eller kris som att el- och energiproduktionen eller sjukvården gör det.

Frågan behöver uppenbarligen adresseras av politiker och myndigheter.

Man skulle i första hand önska att Plikt- och prövningsverket och Statens överklagandenämnd skulle ha en förståelse för att nyckelpersoner på många lantbruksföretag inte är lätt utbytbara och att de skulle förstå att primärproduktionen har en särskild viktig roll för totalförsvaret av Sverige. I en verksamhet med djurbesättningar är det dessutom inte bara att trycka på en knapp och stänga av verksamheten för att en eller två veckor senare trycka på samma knapp igen och sätta igång allt igen.

I andra hand måste politiken ge myndigheterna förutsättningar för att nyckelpersoner och anställda inom större lantbruksföretag ska kunna ha sin krigsplacering i livsmedelsproduktionen.

Att det finns mat är inget särintresse – det är ett samhällsintresse och borde behandlas därefter i all lagstiftning. Vi kan faktiskt inte försvara landet utan bönder.