facebooktwittermail d

Låt jordbruket bli en del av vår beredskap

Pågående kriser visar på behovet av en bättre livsmedelsberedskap. Staten bör betala för beredskapseffekten som det aktiva jordbruket står för. Om det slås ut av dålig lönsamhet har vi ingen beredskap alls, skriver företrädare för Landsbygdspartiet oberoende. 

Kor på betessläpp Lästviks gård
Publiken på Lästviks gård ser en del av det levande och aktiva svenska beredskapslagret släppas på bete. FOTO: OLA JENNERSTEN/NATURFOTOGRAFERNA/IBL

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Frihandelsreglerna syftar i sin yttersta form till att ge så låga priser som möjligt åt konsumenterna. Detta genom att släppa marknadskrafterna helt fria. Denna globalisering av handel och konkurrensutsättning innebär att ett land riskerar tappa inhemska marknadsandelar till förmån för ett annat land med lägre priser. Som exempel hade vi tidigare två tillverkare av däck i Sverige, Gislaved och Trelleborg. I dag har vi ingen. Frihandelsreglerna betraktar livsmedel på samma sätt som varje annan konsumentprodukt.

Att ett land, i en krissituation, skulle komma att stå helt utan egen livsmedelsproduktion måste ses som allvarligt. Vi är inte där ännu men åtgärder måste sättas in så att vi aldrig riskerar att hamna i en situation där vi står helt utan egen livsmedelsförsörjning.

Sveriges självförsörjningsgrad är långt under 50 procent. En riskanalys på detta är inte svår att göra. Vi har alla sett hur fort varor försvinner från butikshyllorna, till exempel toapapper och ficklampor. 

Men krig är så stort och osannolikt att våra makthavare helt har nedprioriterat våra beredskapslager. Vi var många som köpte militärkläder och konserver då de såldes ut på överskottsbolagen. Men trots det osannolika håller vi oss med ett försvar, som någon sorts försäkring mot det osannolika. Vi kan konstatera att här finns en inkonsekvens.

Landsbygdspartiet oberoende har länge drivit frågan om en ökad självförsörjning både av kvalitets- och beredskapsskäl. De går hand i hand.  Beredskapen sker inte i form av torrprodukter och fryslager som med jämna mellanrum måste bytas ut och kastas av åldersskäl. Nej, den består av mjölkkor, köttdjur, spannmålsodling, potatisodling och andra basprodukter. Dessa förnyas av ett levande landskap och ger arbetstillfällen.

Staten ska givetvis betala en del av denna produktion. Det är således inte själva produktionen som staten står för, utan just beredskapseffekten. Hur mycket pengar som ska avsättas för en viss produktionsgren avgörs av prognosen för just den grenen. Samhället måste ha resurser för snabba omprioriteringar när något händer.

Just nu är stora delar av svensk mjölkproduktion och lantbruk på väg att slås ut. Det är mycket allvarligt, därför bör regeringen tillskjuta medel så att vi exempelvis omgående kan ge en beredskapspeng per mjölkko och stötta lantbruket i stort.

I det längre perspektivet bör Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ges i uppgift att ta fram en försörjningsplan så att hela landet ska kunna garanteras en rimlig försörjning vid olika scenarier. Beredskapspolitiken bör ta hänsyn till riskspridning och livsmedelsförsörjning trots eventuella logistikproblem så att mat kan garanteras i alla landets delar.

Vi är införstådda med att det finns krafter inom EU som kommer att betrakta detta som protektionism och ett fördolt och otillåtet produktionsstöd. Det är då viktigt att Sverige med kraft hävdar den rätt till alliansfrihet och självständig beredskapspolitik som vi vid EU-inträdet förbehöll oss.

Landsbygdspartiet vill se en levande landsbygd. Ett livskraftigt jordbruk i hela Sverige är en förutsättning för att nå det målet.

För Landsbygdspartiet (Lpo)

Pia-Maria Johansson, Nora, ordförande riksorganisationen

Andre Önnebro, Östersund

Kjell Englund, Söderhamn

Magnus Malmsten,  Norrtälje