”Låt inte eu-kandidaterna lura dig om skogen”

Starka motsättningar och konflikter föregår ofta förändringar. Så var det exempelvis 1948 när skogsvårdslagen vidgades till att omfatta kalmarker, övergivna hagmarker, tras- och restskogar med avverkningskrav och målsättningen att få en jämn avkastning alldeles oavsett konjunktur. Skogsägarna var då, i någon mening som nu, att betrakta som en grupp i behov av uppfostran.

Den polarisering och tuffa skogsdebatt som präglat de senaste åren kan ses som tecken på förändring även i vår tid. Vi ser det i politiken, i debatten och på marknaden. Hållbar utveckling är den rakt igenom starkaste trenden vi har att förhålla oss till.

Det enda vi vet är att det inte kommer att vara som i dag, eller som förr. Redan Cervantes förklarade med viss humor att det inte är så klokt att slåss mot väderkvarnar. Bara genom att erkänna det sänker man garden något och kan bli nyfiken på och förhoppningsvis även engagerad i det som ska komma.

Vi har snart passerat en omvälvande mandatperiod i EU som kretsat kring den så kallade ”Gröna given”, med offensiva mål inom miljö- och klimatpolitiken och där skogen kommit att bli en central del. Diskussionen om vad EU ska och inte ska göra ska förstås alltid hållas levande, men striden om att skogen enbart ska klassas som en nationell kompetens är förbi. Bättre då att fokusera på vilka reformer som behövs, utan att släppa den kritiska blicken.

Men tricket för att bli relevant i EU-sammanhang är inte att ropa högst, utan att komma med konstruktiva inspel och även tillåta sig att se fördelar.

Det gäller även den stora reform om naturrestaurering som slutförhandlas under hösten. Det ursprungliga förslaget, som fått stor uppmärksamhet, skulle kunna leda till att 16 procent av den produktiva jord- och skogsmarken i Sverige tas ur bruk.

Nu kommer det inte att bli så, eftersom det varken finns stöd i EU-parlamentet eller i Rådet för så drastiska och dessutom ofinansierade krav. Går man emot den initiala känslan som uppstår när någon vill ställa krav och införa begränsningar finns det också mer att se.  

Man kan exempelvis se det ur ett konkurrensperspektiv. Det svenska familjeskogsbruket är till största delen certifierat, med frivilliga avsättningar som dessutom kräver aktiv naturvård. Hur många andra länder har så goda förutsättningar?

Man kan också se det utifrån ett statligt perspektiv. Det finns ofta en budget för att formellt skydda områden. Däremot är intresset inte särskilt stort för att arbeta med kvalitet, bibehålla och stärka naturvärden.

Vi är många som har sett det alltför många gånger: ädellövskogar som slyar igen och tas över av gran eller gammal granskog som inte vårdas. Vad var då poängen att skydda det från första början?

Min bedömning är i alla fall att tiden är mogen för att betrakta EU:s skogspolitik på ett något mer nyanserat sätt. Så låt inte kandidaterna till EU-valet våren 2024 komma undan med det enkla svaret att skogspolitiken ska bestämmas i Sverige. Det var så förr. Inte nu.