”Vår beredskap är god”, sade statsminister Per Albin Hansson i augusti 1939. Kanske var de orden aldrig sannare än just då – dagarna före andra världskrigets utbrott.
Det Per Albin Hansson nog mest avsåg var livsmedelsförsörjningen. I talet inskärpte han att förmågan fanns att upprätthålla folkförsörjningen i händelse av ett stormaktskrigs alla svårigheter och påfrestningar: ”Någon anledning till panik inför ett sådant läge finnes absolut icke. Vårt jordbruk har under de senaste åren alltmera hänvisats till hemmamarknaden. Det är bättre rustat än någonsin att på sitt område uppbära självförsörjningen.”
Efter hungeråren på 1860-talet och första världskriget hade livsmedelssystemet utvecklats efter politiska uppgörelser. Aldrig har vi haft så mycket jordbruksmark i Sverige som då.
I Svalöv bedrevs världsledande växtförädling. Slakterier, mejerier och kvarnar fanns överallt. Jordkällare och skafferier var fulla när hösten kom, både i stan och på landet. Kontrasten är stor mot idag när de flesta inte ens en äger en femlitersdunk för vatten.
Den som blickar bakåt till tiden kring andra världskriget kan få viktiga lärdomar och insikter för formandet av framtidens jordbrukspolitik. Slående är hur mycket högre livsmedelsproduktionen värderades i mitten av 1900-talet. Efter att Europa kom ur andra världskriget var det första stora politikområdet i EG en gemensam jordbrukspolitik för att föda en hungrig befolkning. En närmast planekonomisk ambition om självförsörjning rådde även i Sverige.
Jordbrukspolitik tillsammans med sextiotalets gröna revolution innebar fantastisk utveckling i stora delar av världen. I många länder följde en kraftig befolkningsutveckling.
I västvärlden var snarare den största effekten av rationaliseringarna att många människor kunde bemanna svarvar och skrivbord i stället för att arbeta i jordbruket eller mejeriet. Olja och lantbrukets utveckling ändrade allt.
Ökande rationaliseringskrav gjorde att mycket mark och förädlingsindustri konkurrerades ut. I skogs- och mellanbygder som Värmland har från sextiotalet nära hälften av jordbruksmarken planterats med skog. Mycket av den mark som idag brukas under sin kapacitet finns också i dessa bygder. Därför finns också den största potentialen där.
Med den nya världsordningen 1989 drogs proppen ur. Det detaljhandelsoligopol som inte setts som ett bekymmer under regleringstiden fick tillgång till hela världsmarknadens utbud.
Varor flödade in, producerade med metoder förbjudna i Sverige, till priser som konkurrerade sönder vår livsmedelsproduktions förmåga att producera ens i närheten av landets försörjningbehov. I den eviga fredens tid var inte det ett problem. Globalisering och handel skulle för alltid välvilligt förse oss med billig mat.
Minnet och lärdomarna av nittonhundratalet världskrig och kalla krig borde funnits med när så Putins Ryssland annekterar Krimhalvön 2014. Det självskadebeteende som Sverige och EU i övrigt utövat med jordbruks- och handelspolitiska beslut de senaste femtio åren accentueras dock istället ytterligare.
Sanktioner mot Rysslands import av äpplen, ost och fläsk ledde till en svår marknad för EU:s bönder samtidigt som kollegorna i Ryssland stimuleras till en sällan skådad utbyggnad av produktionen. För att ytterligare försämra Europas sits, och stärka den aggressiva grannens, gör Tyskland sig beroende av rysk gas för att hålla igång industrier, konstgödselfabriker och husen varma.
Vad var det Per Albin Hansson sa om hemmamarknaden och självförsörjningen? Putin förstod uppenbart bättre än våra egna politiker betydelsen av att värna hemmamarknaden.
Nu ska en ny generation politiker styra upp utvecklingen av svensk livsmedelsproduktion. Vad behöver de då beakta inte bara i Sverige utan också i EU och WTO? Här några perspektiv:
- Lönsamheten i att producera mat i skogs- och mellanbygden måste stärkas. Det är där potentialen finns.
- Stimulera en regional och småskalig förädling och distribution med korta värdekedjor. Vår kraftigt centraliserade produktion och distribution gör hela livsmedelssystemet ytterligt sårbart.
- Myndigheter måste ha uppdrag som mättar snarare än mäter. Kan inte det ske i rådande myndighetskulturer så får nya ta över. Kostråd måste beakta vad vi kan producera här.
- Fragmentiserade ersättningar, med sanktionshot och andra politiska företagsrisker, hotar politikens ambitioner.
- Den gemensamma jordbrukspolitiken behöver åter fokusera på att det produceras mat och mindre hur. Det gäller markanvändning generellt. Förväntningarna på Sveriges och Europas jordar och skogar att producera ökar i takt med förändrad energitillgång, handel och klimat.
- Vi är importberoende, såväl av mat som av insatsvaror. Vi kan dock producera mer växtnäring och energin än vi behöver med råvara från våra gårdar och gruvor. Möjliggör och stimulera detta.
- Vi har Nobelprisbelönad växtförädling som idag är förbjuden. Ge den förutsättningar att bidra.
I en nyligen gjord undersökning svarar bara en av fem att man känner sig trygg med svensk livsmedelsförsörjning. Få skulle lugnas om statsminister Ulf Kristersson påstod att vår beredskap är god.
Politiker är inte dumma men ofta påtagligt selektiva i underlaget för sina beslut. Idealism är nog inte rätt klangbotten idag utan bättre krass pragmatism när politiken nu ska ge nya förutsättningar för vår livsmedelsproduktion. Det är dags att politiken värnar hemmamarknaden och lär av historien.
