Den Maslowska behovstrappan innehåller fem steg. Nederst i trappan finns våra fysiologiska behov såsom mat och vatten, vilka är grunden för liv. Därefter följer trygghet, gemenskap, självkänsla och på översta steget lyser självförverkligandet.
Som barn börjar vi längst ner och med åren strävar vi allt högre upp. De fyra första stegen är helt beroende av varandra och att de tas i rätt ordning. Du har sannolikt svårt att känna trygghet om du är konstant hungrig. Och din självkänsla är sannolikt sårad om du är utstött ur en gemenskap och inte kan försörja dig.
Under mina drygt tre år som lantbrukare har det funnits otaliga tillfällen att reflektera över Maslows trappa och teorier ur ett nationellt perspektiv.
Hur kommer det sig att vi som människor blivit så bortskämt besatta av att förverkliga våra livsdrömmar, men så okunniga om hur grunden i vår behovspyramid fungerar? Varför bygger beslutsfattare hellre nya bostadsområden på åkermark än säkrar mattillgången för invånarna i staden?
En tämligen kvalificerad gissning är att svaren går hand i hand med kurvan för urbaniseringen.
För 200 år sedan bodde nittio procent av befolkningen på landsbygden. Nu är det tvärtom.
I Sverige är urbaniseringsgraden hela 88,7 procent, vilket är en siffra som bara är högre hos en handfull andra europeiska länder inklusive Monaco och Vatikanstaten som båda föga förvånande hamnar på 100 procents stadsboende, enligt FN:s World Urbanization Prospects.
De allra flesta tycks vara så långt från matproduktionen att de inte förstår att lantbrukets produktion inte (bara) blir en konsekvens för bonden, utan även för alla som behöver mat.
Kopplingen mellan torka, uteblivna skördar och därmed tillgång på livsmedel verkar vara en tankegång snubblande svår, vilket också illustrerades av Dagens industri den 3 juli i år: ”Höstskördarna i fara – kritiskt för lantbrukarna”.
I ett samtal om kvantmekanik sägs Albert Einstein ha frågat fysikern Abraham Pais: ”Tror du verkligen att månen bara existerar om du tittar på den?”
Alla förstår inte kvantmekanik och alla förstår inte lantbruk, men kanske är det dags att påminna våra urbaniserade medborgare om att såväl månen som matproduktionen måste existera även om de inte ser den?
I Sverige har vi knappt 2,6 miljoner hektar åker och arealen minskar med ungefär 600 hektar (1200 fotbollsplaner) varje år. De sämre markerna blir oftast skog. God jordbruksmark blir oftast vägar eller byggnader, vilket gör att marken aldrig kan återställas för livsmedelsproduktion i framtiden.
På svenskarnas tallrik är bara hälften av maten producerad i landet. En så låg självförsörjningsgrad borde vara en varningsklocka för att sluta expropriera och exploatera jordbruksmark och i stället ägna en tanke åt grunden i den mänskliga behovstrappan – maten.
