”Lantbruket – den fjärde försvarsgrenen”

Intresset för jordbruk har under decennier minskat i riksdag och regering. Att gård efter gård har lagt ner sin produktion verkar inte ha bekymrat de politiska makthavarna. Föreställningen framstår ha varit att mat alltid kan importeras.

Men 2020-talet kan bli årtiondet då det vänder. Orsaken är en osäkrare omvärld och klimatförändringar.

Auktoritära stater är på framväxt. Demokratin hotas i allt fler länder. Talibanernas snabba övertagande av Afghanistan, där svensk trupp har funnits på plats i årtionden, förskräcker.

Femton år i rad har friheten minskat i världen, enligt organisationen Freedom House. Tidigare stabila institutioner som EU och Nato har under senare år försvagats. Samtidigt har de aggressiva kärnvapenmakterna Kina och Ryssland flyttat fram sina positioner.

Sverige har inte heller en särskilt bra utgångspunkt när världen sluter sig. Vi är den strategiskt svagaste aktören i Östersjön och Arktis – ett område där spänningarna ökar. Detta samtidigt som Sverige har ett avgörande strategiskt läge för Finlands försörjning och Baltikums försvar.

Om Ryssland stänger gränserna är Sverige, Norge och Finland att betrakta som en ö beroende av sjöfarten för sin import. Och resurserna för att hålla farlederna öppna i kristid är knappast något som finns i dag.

I ljuset av den osäkrare omvärlden bör Sverige stärka sin livsmedelsproduktion. Kravet bör knappast vara en hundraprocentig självförsörjningsgrad på direkten. Däremot framstår det som klokt att vida vissa åtgärder från politikens sida.

Svenskt jordbruk är den fjärde försvarsgrenen. Satsningar på utbyggnad av det militära försvaret hjälper föga om det inte går att försörja befolkningen med mat.

En sak som bör göras är att staten i samarbete med näringslivet säkrar lagerhållningen av vissa strategiska produkter som är avgörande för att få mat på bordet, som bränsle, reservdelar och gödning.

Coronapandemin har visat hur riskabelt det är för ett land att stå utan beredskapslager. En annan angelägen åtgärd är att återupprätta en organisation som kan samordna livsmedelsproduktionen i kristid.

En satsning på stärkt livsmedelsberedskap skulle även gynna miljöarbetet. Redan för fem år sedan listade forskaren Camilla Eriksson, då verksam vid SLU och numera vid FOI, i Officerstidningen en rad åtgärder gynnsamma för såväl miljön som totalförsvaret.

Det handlade om system för återcirkulation av näringsämnen från städerna till jordbruket, att ersätta beroendet av fossila bränslen med egenproducerade biobaserade alternativ samt att minska avståndet mellan konsument och producent i livsmedelskedjan. Eriksson påtalade även hur viktigt det ur beredskapssynpunkt är att få en framväxt av småskaliga livsmedelsanläggningar som mejerier, slakterier och bagerier.

Kanske är det också miljöargumenten som krävs för att få till en politisk attitydförändring. De historiska erfarenheterna ger att försvarsargumenten, hur angelägna de än är, inte har bitit särskilt hårt på riksdag och regering.

I boken ”Vår beredskap var god” (Timbro förlag, 2021) redogör författaren och journalisten Pär Isaksson för de överväganden som ledde fram till att Sverige som enda land inför andra världskriget lyckades bygga upp stora nationella förråd av livsmedel, läkemedel, bränslen och andra livsviktiga produkter. Avgörande för regeringen var inte vapenskramlet på kontinenten.

Det var ekonomiska argument som hösten 1936 fick dåvarande finansminister Ernst Wigforss att intressera sig för beredskapslager.

Wigforss oroade sig över att Sveriges lysande utrikesaffärer – som gav ett stort inflöde av utländsk valuta till Riksbankens reserv – skulle leda till prisökningar och allmän inflation. Men genom att använda delar av valutaöverskott till att bygga lager skulle inflationstrycket minska. Stärkt totalförsvar fick Sverige på köpet. Och kanske är det i vår tid miljö- och hållbarhetsargumenten som kan övertyga politiken om stärkt livsmedelsberedskap.

Lantbruket är landets främsta försvar när klimatförändringar och auktoritära stater blir allt mer hotfulla.