Krig, klimatkris och pandemi. Hittills har 2020-talet varit brutalt. Världen så som vi tänkte oss den närmast rämnar under fötterna. Osäkerheten om framtiden sprider sig.
Det finns mycket att oroa sig över. Att freden och friheten i Europa har brutits av ett ryskt anfallskrig mot Ukraina. Att det blir allt mer akut att anpassa samhället till effekterna av klimatförändringens oåterkalleliga effekter. Att vi inte vet om coronaviruset kommer att mutera ännu en gång och tvinga fram nya nedstängningar av samhällen.
Det enda som går att säga med en större grad av säkerhet är att 2020-talet kommer att bli en tid av förändringar och omprövningar. Sverige kommer att behöva rusta både det militära och civila försvaret för att möta ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i närområdet. Samtidigt behöver omställningen till en mer hållbar värld fortgå med oförminskad kraft, något som inskärptes av FN:s senaste klimatrapport som släpptes i veckan. Och ovanpå det behöver vi ta höjd för att inte bara krig kan lamslå världen, utan också en pandemi.
Utökade totalförvarsambitioner, stärkt hållbarhetsarbete och åtgärder för att minska sårbarheten vid kriser lär också alla få effekter på gårdsnivå. Lantbruket är centralt för att klara den tid och omställning som väntar. Det är på gårdarna som lösningarna finns på allt från hur vi ska få mat på bordet vid kris och krig till hur människans klimatavtryck kan minska och artrikedomen värnas.
Med andra ord var det nog flera generationer sedan svenskt lantbruk hade en så viktig roll som det har i dag.
Aldrig har nog heller en så stor befolkning haft så få gårdar att tacka för sin försörjning som i dag. Inom och utanför Sveriges gränser har befolkningen växt kraftigt. Samtidigt har antalet brukade svenska gårdar minskat och fortsätter att göra det. Det är en avveckling som behöver brytas.
För om vi har totalförsvarsblicken på näringen syns det att Sverige i det här läget inte har råd att fler lantbruk lägger ner. Även om gårdarna som blir kvar kan fortsätta att växa blir hela systemet sårbart om vi till slut bara förlitar oss på ett fåtal aktörer för livsmedelsförsörjningen.
Det problemet – att storleksrationaliseringen har gått så långt att vi bara har ett fåtal enheter kvar – märks redan på mejeri-, kvarn- och sockerbrukssidan. Eller på att hela landet är beroende av en jästfabrik. Om totalförsvarsarbetet ska genomsyra hela livsmedelskedjan krävs en mer decentraliserad struktur.
Samtidigt bör vi ha rimliga mål för hur vi stärker livsmedelsberedskapen i närtid. Är det något som både coronapandemin och kriget i Ukraina har visat så är det att västvärlden har förmågan att komma samman, vi kan hjälpa varandra. Lärdomen är således att vi inte kan göra oss helt beroende av utrikeshandeln, men att det är högst osannolikt att den helt upphör.
Kanske borde Sverige också planera delar av försörjningsberedskapen i samarbetet med grannländer som Norge, Finland och Danmark. Ett område där det borde gå att enas är att planera för hur länderna kan hjälpa varandra om en stor livsmedelsanläggning slås ut, likt jästfabriken i Rotebro eller Örtofta sockerbruk. Skulle både Sverige och Finland gå med i Nato, vilket inte längre går att utesluta, borde en sådan lösning ligga än närmare.
Inom lantbruksnäringen kräver tiden vi befinner oss i också att gamla konflikter och groll läggs åt sidan. Diskussionen om ekologiskt mot konventionellt är en sådan. I det här läget är det uppenbart att alla lantbruk behövs för att säkra svensk livsmedelsförsörjning. Likaså behövs gårdar av alla storlekar och nischer. Den stora växtodlingsgården och det lilla småbruket stärker var och en på sitt sätt svensk livsmedelsförsörjning.
Det är absolut nödvändigt med de stora enheterna som producerar den stora bulken av livsmedlen. Men den lilla gården vars produkter säljs till grannar genom Rekoringar bidrar också till en robusthet i livsmedelssystemet. Varje lantbruk är en viktig aktör i svenskt totalförsvar och borde av politiken och konsumenter behandlas som det.
Politik tar dock tid. Att rusta totalförsvaret och stärka livsmedelsberedskapen görs inte i en handvändning. Men att välja svenska livsmedel kan konsumenter, såväl privata som offentliga, göra i dag.
Nu går dock bara nio procent av det som konsumenterna lägger på mat till lantbrukarna. Mest pengar får i stället grossister och handlare. Den andel av matkronan som går till livsmedelsproduktionens frontlinje, gårdarna, borde öka. Det vore just nu den kanske viktigaste åtgärden för att snabbt rusta Sverige för vad som verkar bli ett skakigt 2020-tal.
