Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Ledare 11 november 2016

    Misstro drabbar jordbrukets krisberedskap

    Det är ingen nyhet att vi ligger illa om krisen kommer. Vi sövdes till ro av Berlinmurens fall och ett tryggt EU-medlemskap. Beredskapslagren såldes ut.

    Bild 1/2
    Bild 2/2

    Den så kallade blockorganisationen där lantbrukarna frivilligt hade gått samman under andra världskriget för att hantera samhällskontakten i kristider hade vid det laget redan gått upp i rök.

    Det är helt obegripligt att själva primärproduktionen av livsmedel numera inte finns med i samhällsplaneringen för en kris, som om den vore självklart opåverkad och skulle fungera ändå. Därför finns inte längre några lager av utsäde, gödsel och bränsle.

    Att ingen längre räknar med jordbruket är något som lantbrukarna själva har upptäckt. I en uppsats från SLU har Sofia Sollén Norrlin intervjuat ett antal lantbrukare i Västsverige om deras tankar kring självförsörjning och krisberedskap. Det framgår då att gårdarna har förändrats så att de blivit större, mer specialiserade och mer sårbara under senare år.

    Men det är också tydligt att lantbrukarnas attityd till samhället och intresset för att ställa upp för samhället är mindre än tidigare. En orsak till detta är upplevelsen att samhället inte ställer upp för de intervjuade bönderna. De livsmedel man producerar uppskattas inte längre på samma sätt.

    Det upplevs också som om myndigheterna har fjärmat sig från vanligt folk och beter sig nyckfullt och oförutsägbart. Särskilt får länsstyrelsen, i detta fall Västra Götalands, hård kritik. Man kan säga att samhällskontraktet har försvagats. Om inte myndigheterna ställer upp är inte pliktkänslan på gårdarna längre densamma.

    Samtidigt vet alla om att när något allvarligt händer så är lantbrukarna de mest aktiva och rycker ut med all kraft för att hjälpa till. Det räcker att nämna stormarna Gudrun och Per och branden i Västmanland för att inse kraften i den starka sammanhållningen på landsbygden och de resurser som finns på gårdarna, såväl mänskligt som i teknik och praktik.

    Så det kanske ordnar sig. Men det är både riskabelt och cyniskt från samhällets sida att vänta på att civilsamhället klarar upp situationen.

    Under intervjuerna om beredskapen kom också detaljer fram som borde vara en tankeställare för många lantbrukare. Om driften på gården kräver en leverans av diesel varje vecka, eller när kycklingarna närmar sig slakttid och kräver en foderbil var tredje dag – hur gör man då när lastbilen inte kommer för att det inte finns bränsle till den? Eller att det är bra att det finns ett reservelverk på gården – men hur länge räcker bränslet till det?

    I ett världsläge när man på allvar börjar oroa sig för avspärrning har både samhället och lantbrukare anledning att tänka flera steg framåt. Tyngst ligger ansvaret på den statliga krisplaneringen.

    Detta är en ledartext i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen