Det är lätt att bli ödmjuk, tacksam och inte minst förundrad när man tittar på en gammal stenmur. Ibland ramar den in en åkerplätt, ibland en trädgård och inte sällan dyker den upp på någon plats som i dagsläget framstår som märklig. Mitt i skogen kan den stå som en påminnelse om att marken tidigare brukats på ett annat sätt.
De flesta stenmurar i Sverige är anlagda på 1800-talets senare hälft som en konsekvens av den skiftesreform som då trädde i kraft. De gamla trägärdesgårdarna ansågs inte tillräckligt beständiga och ersattes med enkelmurar, dubbelmurar, låga stenmurar och ibland den lite mer snobbiga varianten; den ensidiga halvmuren.
Enkelmuren består av stenar som ringlar fram i landskapet utan någon egentlig konstruktion.
Dubbelmuren är däremot väl genomtänkt med två parallella rader bestående av precisionshuggna stenar som läggs så tätt och elegant som möjligt, sedan fylls utrymmet mellan raderna med stora och små stenar. Den här typen av mur börjar ofta långt under markytan för att kunna stå emot tjälen.
Den låga stenmuren är benämningen för den grund som det sedan sätts en annan typ av stängsel eller gärdesgård ovanpå. Och den ensidiga halvmuren är rak och jämn på ena sidan och sluttar likt en terrass på den andra.
Oavsett modell så har stenmurarna historiskt haft en viktig juridisk funktion för att markera fastighetsgränser. Ända sedan medeltiden har det funnits reglerat i lagstiftning hur de ska skötas och förmodligen är det därför det finns ungefär 16 000 mil stenmur i Sverige enligt Naturvårdsverket.
Alldeles för mycket, tycket säkert många lantbrukare som har fått kalla handen av länsstyrelsen när de velat ta bort en stump för att förenkla logistiken. Och visst har stenmurens roll som gränsmarkör inte samma värde i dag när vi kan ta hjälp av kartor och digitala redskap för att veta var nästa fastighetsbeteckning börjar.
Men glöm då inte stenmurarnas alla inneboende. Murarna är nämligen ovärderliga boplatser för växter och djur som söker skydd, värme och sovplats för vintern. Vid stenmurarna är insektslivet rikare och därmed också fågellivet.
Att människan är den enskilt största faktorn som påverkar planetens tillstånd är ett faktum. Tyvärr framförs det oftast bara som ett argument för att hålla människan borta och ”låta naturen ha sin egen gång” genom att skapa restriktioner och förbud mot jakt, fiske och inte minst skogsbruk.
Det är en historielös tanke som nedvärderar tidigare generationers slit och kunskap. Människan är en del av naturen på både gott och ont.
Låt stenmurarna bli en påminnelse om att människans insatser i samspel med naturen också är en positiv kraft som bidrar till biologisk mångfald. Dessutom ger murarna ett nyttigt perspektiv på att vi bara är en länk i en kedja av tidigare generationers naturbrukande.
