”Landsbygden har blivit en lekstuga för Bryssel”

Ibland överträffar verkligheten dikten. Så är fallet i allra högsta grad när EU beslutade sig för att rädda regnskogarna i tropikerna undan avskogning.

För Avskogningsförordningen, som (än så länge) träder i kraft den 30 december, drabbar inte enbart den som bränner upp regnskogar i Amazonas för att odla kakao, soja eller hålla nötkreatur på bete utan även den som vill omvandla skogsmark till betesmark för nötkreatur i Sverige. Trots att problemet i Sverige handlar om förskogning snarare än avskogning är det djungelns lag som ska gälla överallt. Den totala arealen jordbruksmark kröp under 2023 ner till 2 982 800 hektar. Det var första gången som jordbruksmarksarealen i Sverige är mindre än 3 miljoner hektar, enligt Jordbruksverkets statistik.

”Om man föder upp nötkreatur på de här nybrutna åkrarna får varken djuren eller köttet släppas ut på marknaden”, säger Lars Hansson, verksjurist på Skogsstyrelsen som är utsedd till tillsynsmyndighet för den kommande lagstiftningen, till ATL:s reporter Hans Dahlgren. Och inte nog med att Avskogningsförordningen kan innebära stora problem för nyodling på skogsmark, samma regler gäller för mark som gjorts om från skogs- till jordbruksmark efter den 31 december 2020, alltså retroaktivt.

Samtidigt antog EU i somras en naturrestaureringslag – efter det att Österrikes gröna miljöminister Leonore Gewessler bytt åsikt i strid med det mandat hon fått av sin egen regering – som tar sikte på att återskapa betesmark och få fler betande djur i Sverige. Hur Naturrestuareringslagen ska synkas med Avskogningsförordningen är ännu inte klart. Uppenbart är i alla fall att den ena handen inte verkar veta vad den andra gör i Bryssel.

Virket som avverkas på skogsmark som omvandlas till jordbruksmark i Sverige får inte heller det säljas, enligt Avskogningsförordningen. Södra Skogsägarna uppger nu för ATL att inga nya avverkningskontrakt skrivs där syftet är omvandling av skogsmark till jordbruksmark och man för en dialog med respektive skogsägare om fortsatt hantering och avverkning av redan kontrakterade avverkningar. 

På tal om skogsnäringen så har den också med förtvivlad envishet försökt förklara det omöjliga med kraven kring spårbarhet. För kravet är utformat så att producenten av produkter gjorda på skoglig råvara måste kunna uppge exakt varifrån produkten kommer – även när det gäller skogliga produkter som består av sönderdelade fibrer. En producent av pellets ska enligt förordningen alltså kunna leverera spårbarhet för varje litet sågspån som utgör en enda pellet i en stor leverans av pelletscontainrar och en producent av papper ska kunna redogöra exakt för var och när träden som blivit en förpackning med servetter eller pappersark fälldes. Hur kunde man ens komma på en sådan tanke?

Problemen som beskrivs ovan är inga nyheter. Nej, de har varit kända och påtalade redan under lagstiftningsprocessen. Trots det var det först under galgen som kommissionen började backa. På grund av de uppenbara svårigheterna med att förverkliga Avskogningsförordningen tog EU-kommissionen tidigare i höstas initiativ till att skjuta upp dess implementering. Det öppnade för det nytillträdda Europaparlamentet, med ny sammansättning, att komma med ändringsförslag. Den chansen tog också parlamentet när det var omröstning om att skjuta upp implementeringen av förordningen i torsdags, på den initiativ av den konservativa partigruppen EPP där svenska M och KD ingår. Ett av förslaget som vann gehör var att en ny riskkategori för länder med obetydlig risk ska införas.

Detta är på många sätt bra – men inte utan risk. För resultatet av parlamentets agerande är att än större osäkerhet nu råder kring Avskogningsförordningen. Nu måste en mycket snabb samordning mellan ministerrådet, parlamentet och kommissionen – trilog – komma till stånd och nå framgång. Det kan gå bra. Det kan också sluta med fiasko: Om inte  EU:s institutioner lyckas komma överens kommer den beslutade Avskogningsförordningen att träda i kraft den 30 december 2024, enligt tidigare beslut. En förordning som inte går att implementera, på grund av bristande realism i lagstiftningsarbetet, kan alltså komma att träda i kraft inom kort – trots att varken parlamentet, rådet eller kommissionen vill det. 

Det är tyvärr bara att konstatera – och beklaga – att landsbygden än en gång har blivit en lekstuga för EU. Och med sådan villervalla kring beslut som har stora konsekvenser för våra basnäringar är det inte konstigt att EU har stora problem med ekonomisk tillväxt. Som man bäddar får man, tyvärr, ligga.