Näringsminister Mikael Damberg tillsätter två samordnare för att koordinera statens insatser för de anställda som riskerar att bli arbetslösa. Han pratar också om att stärka Sveriges IT- och telekomkluster och undersöka om man kan få stöd från EUs globaliseringsfond.
Landsbygden är regeringens blinda fläck
Ericsson varslar 3 000 anställda i Sverige. Det är ett hårt slag för de anställda och ett hårt slag för Borås och Kumla där fabrikerna ligger. Genast är regeringen beredd att rycka ut, att ta det ansvar man tycker sig ha.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Socialdemokraterna har alltid varit svaga för stora industriföretag och haft svårt för småföretagande på landsbygden. När vi i jordbruket fick en industriell kris, när Findus larmade om nedläggning och utflaggning av ärtverksamheten var intresset också måttligt från makthavarnas sida.
En arbetsplats med flera tusen anställda är väldigt konkret. Mjölkgårdar och andra lantbruk som i sin tur sysselsätter mängder med människor runt om i bygden är inte påtagliga, men lika viktiga.
I den tv-dokumentär om den svenska landsbygden, ”Resten av Sverige” sitter statsminister Stefan Löfven och tar en kopp kaffe i gröngräset och försöker besvara frågan hur det kommer sig att staten snarare än att stimulera landsbygden har lett avfolkningen genom att bland annat dra ned på statliga jobb i landsorten.
Det går sådär. När han säger att ”politiken, staten och myndigheterna driver med utvecklingen och ibland inte tänker sig för” är det säkert rätt uppfattat – men skrämmande. Det är som om alla, inklusive statsministern, är utsatta för en obeveklig naturkraft.
Det må vara samma ”naturkrafter” som krymper Ericsson och flyttar företaget utomlands bit för bit. Men då finns en beredskap för både hjälpa friställd personal och göra insatser för branschen.
De senaste två årens mjölkkris har testat den politiska viljan. Det har inte varit nattsvart, det ska erkännas. Landsbygdsministern insåg allvaret och bidrog med svenska budgetmedel till den första omgången av EUs mjölkstöd.
Därefter har viljan varit mindre, det är som om krisen skulle gå över om man tittade åt ett annat håll. De insatser som kommer nu är tyvärr för sena och feltajmade, de speglar en god vilja men blir lidande av tröga politiska system.
Det är inte bra men det riktigt allvarliga är att det inte syns någon tendens till att åtgärda de grundläggande problemen med särregler som tynger det svenska jordbruket. Snarare tvärtom, där dieselbeskattningen utvecklas åt fel håll.
Det är dags för regeringen att lyfta blicken bortom telekomklustret. Landsbygden är viktigare än ministrarna tror.