facebooktwittermail

Katarina Wolf: ”Landet som inte längre är”

Visst förtjänar vi, med det 77 procentiga ansvaret, ett 100 procentigt engagemang?

Tröska på sädesfält.
Vad är landsbygd enligt Sveriges styrande politiker, och vad är den värd? FOTO: HUSSEIN EL-ALAWI/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Vad är egentligen en landsbygd? Ordet definieras som ”ett område med lantlig bebyggelse” och avser ofta områden belägna mellan städer. Ingen solklar tolkning i mitt tycke, och att stor begreppsförvirring råder är tydligt.

Enligt OECD bor 50 procent av Sveriges befolkning på landsbygden medan SCB menar att 87 procent bor i stad eller tätbebyggt område.

Vid en snabb googling finner jag inte mindre än sju olika definitioner av vem som egentligen bor var och mitt i förvirringen kan jag inte hjälpa att undra: Vad är landsbygd enligt Sveriges styrande politiker, och vad är den värd?

I denna oreda av begrepp och definitioner kan jag lugnande presentera en del otvivelaktiga fakta. Endast 3 procent av Sveriges totala landareal består av bebyggd mark.

Resten? Mestadels skogs- och jordbruksmark. 69 respektive 8 procent vardera.

Det här är 77 procent rena naturresurser som på ett eller annat sätt förvaltas och brukas av människor sysselsatta i den gröna näringen. 77 procent – ingen liten andel att ansvara för under rasande klimatkris där opinionen skriker efter hållbara lösningar och gärna använder dessa ansvarstagare som syndabockar.

Medan vi – med det 77 procentiga ansvaret – fortsätter att förvalta och bruka, såsom vi har gjort i tusentals år, fortsätter också de med det 3 procentiga ansvaret att omsorgsfullt separera plastkorken från sin havredryck och åka kollektivt med enastående förbindelser.

Trots detta står städerna för 80 procent av utsläppen.

För elva år sedan fanns det i Sverige en ministerpost som ansvarade för ansvarstagarna. För de 77 procenten. 2011 övergick posten till det mer luddiga begreppet ”landsbygdsminister”. I juli i år avskaffades ämbetet helt och hållet och frågorna som berör mer än tre fjärdedelar av Sveriges yta behandlas numera som ett ansvarsområde för näringsminister Ibrahim Baylan (S).

När pandemin precis tagit ett fast grepp om världen rådde viss panik kring självförsörjningen i Sverige och politikerna brukade stora ord gällande svensk livsmedelsproduktion och vikten av hög beredskap. I dag har debatten svalnat.

Ministern, med ansvar för oss som står för produktionen av mat, pressades nyligen om Cementas vara eller icke vara när det stod klart att produktionen i Slite stod för 75 procent av Sveriges cementförsörjning och att byggnationen i Sverige riskerade att helt stanna av om miljödomstolens beslut stod fast. Helt plötsligt värderades självförsörjningen och de där 3 procenten högt. Helt plötsligt fanns politiska medel att tillgå.

De olika faktorer som hotar den svenska livsmedelsförsörjningen är kanske inte av samma drastiska natur men visst förtjänar vi en representant i Sveriges regering som ser utvecklingen och tar hoten på allvar?

Visst förtjänar vi, med det 77 procentiga ansvaret, ett 100 procentigt engagemang?

Katarina Wolf

Mjölkföretagare