Landsbygden i Polen upplevs som ett lapptäcke när man flyger över den. Trots landets kommunistiska historia och den mera avlägsna historien då polska godsägare hade enorma gods i det som numera är Ukraina så förblev landsbygden uppdelad i små gårdar - ingen kollektivisering genomfördes av den kommunistiska regimen efter andra världskriget.
Sektorn bibehölls utan försök till strukturrationaliseringar eller ens mekanisering. Hästar var vanliga som dragkraft så sent som på 1980-talet. En positiv aspekt var att maten var bättre och rikligare i Polen än i det övriga östblocket.
Då jag var lantbruksråd på den svenska ambassaden i Moskva runt 1990 var jag sidoackrediterad till Warszawa och reste dit ett par gånger per år. I mina gamla rapporter kan man läsa om problemet med det splittrade markägandet och de små gårdarna.
Men Polen är ett viktigt jordbruksland. Landet har den fjärde största jordbruksarealen i EU efter Frankrike, Tyskland och Spanien. Självklart drivs produktionen idag mot större gårdar i samband med generationsskiften och under pressen att få ekonomi på verksamheten. Men det går långsammare än i många andra länder.
Medelarealen i Polen är cirka tio hektar och mer än hälften av gårdarna är mindre än fem hektar. På de minsta gårdarna är självförsörjning det man kan uppnå. ”Svart” utarrendering är vanligt då ägaren då kan behålla bidraget från EU.
Produktiviteten inom jordbruket är mindre än hälften jämfört med övriga EU. Det är uppenbart att gårdsstorleken är en stor flaskhals samtidigt som möjligheter till samarbete i kooperativ och på andra sätt skulle kunna utvecklas bättre.
Så mycket som 12 procent av arbetskraften arbetar i jordbruket. Bönderna på de små gårdarna blir allt äldre även om yngre bönder återfinns på de större gårdarna.
Fläskproduktionen ger en slående bild av strukturen. Några år tillbaka var genomsnittsbeståndet av grisar på en gård 39 djur att jämföra med 450 i Tyskland och 2 600 i Danmark. Investeringar i större enheter för animalieproduktion pågår förstås.
Det polska jordbruket är mycket diversifierat. Spannmål, fläsk, fjäderfä och ägg samt mjölkproduktion omfattar cirka hälften av produktionen men man återfinner också i stort sett alla möjliga inriktningar.
Ekologisk och annan specialproduktion utvecklas och ger möjligheter för mindre gårdar att överleva ekonomiskt. Förädling av råvarorna görs i en relativt modern livsmedelsindustri. Men det är bara drygt 3 procent av maten som är organiskt producerad.
Man kan notera en stark ökning av exporten av jordbruksprodukter till EU sedan landet blev medlem och 2021 var ytterligare ett rekordår. Mer än 200 miljoner EU-medborgare finns inom 100 mil från dess gränser så det finns en god marknad på nära håll.
Den polska landsbygdsbefolkningen, i huvudsak religiös (katolsk förstås) och konservativ, är mycket viktig för den nuvarande regeringen som leds av partiet ”Lag och Rättvisa”, PiS. 2019 röstade två tredjedelar av jordbrukarna på PiS men det blåser mera motvind nu inför valet 2023.
Konflikten mellan Polen och EU påverkar bönderna men det finns också andra faktorer som höga energipriser, inflationen, en lag som försvårar handel med jordbruksmark, byråkrati etcetera. Stödet för regeringen har minskat drastiskt och en populistisk bonderörelse, AgroUnia, har etablerat moteld mot PiS.
Under det senaste halvåret har jag varit i Polen ett par gånger. Kriget och de ukrainska flyktingarna har satt en viss prägel på landet.
Vi säger i Sverige att Polen är invandringsfientligt men det gäller inte flyktingar och arbetssökande från närregionen. Taxichaufförerna i Warszawa är till stor del ukrainare, vitryssar eller tadzjiker. Redan innan kriget fanns det många ukrainska arbetskraftsinvandrare som var engagerade i polskt jordbruk.
Kriget i Ukraina har (liksom i övriga världen) gjort att insatsvarorna blivit dyrare liksom priserna på jordbruksprodukter. Samtidigt har stödåtgärder satts in.
Polen var det enda EU-land som införde prisstöd på gödselmedel under 2022. En god skörd och högre priser har lett till en ökad export av spannmål och mjölkprodukter under året.
När nu livsmedelssäkerhet prioriteras på EU-nivå så ser Polen sig själva som en allt viktigare producent. De ukrainska flyktingarna ses som en möjlighet att öka produktiviteten.
En annan konsekvens av kriget är att Ukraina exporterar sina jordbruksprodukter via Polen vilket kan ses som ett hot eftersom det påverkar de inhemska priserna. Den ukrainska produktionen och Bryssels jordbrukspolitik ses i vissa kretsar som ett dödligt hot mot de polska familjejordbruken.
Min egen, inte särskilt originella slutsats är att det polska lantbruket fortsatt kommer att utvecklas i två huvudriktningar: Småskalig, specialiserad och kanske organisk produktion samt ökad stordrift genom investeringar i större, mera effektiva produktionsenheter.
