facebooktwittermail d

”Landet ger och staden tar”

Om stad och land hade befunnit sig i en relation av romantisk natur tror jag att parterapi hade varit aktuellt, skriver Katarina Wolf i en krönika.

Dålig relation mellan stad och land. ”Vi håller på att glömma bort att lantbruket är landsbygdens främsta utvecklare”, skriver Katarina Wolf. FOTO: JESSICA GOW/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Det är en besynnerlig sak att pendla mellan en ladugård och Sveriges huvudstad. Jag betraktar inte mig själv som en människa helt utan världsvana men när pendlingen sker snabbt kan kontrasterna som uppstår nästan bli för stora för att förstå.

Efter en köldknäpp i december som bjöd på 20 nattliga minusgrader pendlade jag på mindre än ett dygn mellan att ösa tinad skit för hand för att få igång utgödslingen och att tacka Annie Lööf för ett inspirerande föredrag i en konferenslokal mitt i Stockholm.

I realiteten var en grundlig dusch och ett klädombyte det enda som krävdes för att min storstadsacklimatisering skulle fulländas men jag undrar om klivet är något längre för en person att genomföra det motsatta miljöombytet.

Relationen mellan stad och land blir ständigt mer och mer aktuell. LFR:s gamla valslogan ”stad och land går hand i hand” som skanderades och prydde banderoller redan i början av 90-talet börjar förresten kännas lite fadd. Går vi verkligen hand i hand? Jag vill inte enbart kritisera detta solidariska budskap, vi lantbrukare har nog stått där med utsträckta händer ganska länge, jag ifrågasätter bara ömsesidigheten.

Om stad och land hade befunnit sig i en relation av romantisk natur tror jag att parterapi hade varit aktuellt. Landet är den där partnern som bara ger, som känner väldigt mycket och är öppen med sina känslor. Staden däremot svarar sällan i telefon, är känslomässigt otillgänglig och tar nästan alltid landet för given.

Förutom att gapet mellan parterna verkar öka exponentiellt känns det också som att andelen ”landsbygd” blir större och större. Jag hörde relativt nyligen en politiker referera till Skellefteå, med sina invånare på nätta 73 000, som ”landsbygd”.

Problemformuleringarna som lyfts och tillåts en liten post i några få partiers budgetar handlar oftast om bredbandsutbyggnad och vägnät. Asfalt och wi-fi är med andra ord politikernas svar på landsbygdsutveckling. Vi håller på att glömma bort att lantbruket är landsbygdens främsta utvecklare.

Jag föreställer mig mina svärföräldrars hemvist utanför Kivik utan lantbrukets inverkan. Vilken fritidsresenär från storstaden är sugen på att bila mellan Brösarp och Rörum utan böljande rapsfält och intima gårdsbutiker runt varje korsvirkeshusnkut? Eller ta en trivsam promenad i Stenshuvud nationalpark där inte ett enda nötkreatur satt sin klöv?

Om visionen är en levande landsbygd behöver fokus läggas på ett konkurrenskraftigt och lönsamt lantbruk - det är den viktigaste förutsättningen för en fortsatt utveckling av landsbygden. Och visst behöver det ske genom en reciprok relation mellan stad och land, men vore jag relationsexpert i frågan finner jag inga tvivel kring vem av parterna som måste ta sitt ansvar och vårda förhållandet. Och det ganska snart.

Katarina Wolf
Mjölkföretagare