Under mjölkkrisen drev flera livsmedelskedjor en kampanj för att svenska bönder skulle få mer betalt för mjölken. Ica, Axfood och grossistföretaget Martin & Servera hade under 2015 olika modeller för att låta konsumenterna betala mer för svensk mjölk. Tanken var att det skulle bli en extra så kallad mjölkkrona till mjölkproducenterna.
Initiativet från kedjorna var lovvärt. I sin kärna handlade det om att de stora koncernerna erbjöd konsumenterna en möjlighet att stötta krisande mjölkgårdar som bidrar med en mängd viktiga tjänster till samhället, så som öppna landskap och biologisk mångfald.
Samtidigt är det lite konstigt att det inte har förekommit fler initiativ likt mjölkkronan från de stora dagligvarujättarna.
Ica, Axfood och Coop har tillsammans en förkrossande stor del av marknaden – nästan 90 procent. Med det följer ett samhällsansvar.
Det landets stora livsmedelsaktörer bör göra är att ge konsumenterna ökad möjlighet att gynna svenska livsmedel för att minska landets sårbarhet i händelse av krig eller kris. Eller – för att vända på steken – så kanske det borde läggas på en krona extra på importerade livsmedel för att kompensera att de utländska produkterna inte bidrar till den nationella försörjningsberedskapen. Dessa pengar skulle sedan kunna läggas i en fond för att dagligvarukedjor ska stärka lagerhållningen av livsmedel.
Att det behövs initiativ för att stärka svensk livsmedelsproduktion framstår också som allt mer uppenbart. Världen har blivit osäker igen. Totalförsvarsplaneringen har sedan ett par år återupptagits och nära nog varje vecka nås vi av rapporter om störningar i utrikeshandeln.
Industrin har under det senaste året drabbats av brist på en mängd varor. Först saknades halvledare till mikrochip. Sedan var det brist på magnesium.
Det som också verkar stå allt mer klart är att det inte bara är den ryska gasen som kan komma att användas som påtryckningsmedel mot Europa och väst i framtiden. De sällsynta jordartsmetaller som behövs i smarta mobiler, surfplattor och datorer kommer ofta från Kina – ett land som under senare tid har skruvat upp konfliktnivån mot väst. Följden av det är ett EU som allt mer betonar vikten av självförsörjning av strategiskt viktiga råvaror.
Vi behöver dock inte bara se till den oroligare omvärlden för att inse det växande behovet av stärkt beredskap. Här hemma skjuter såväl bränslepriserna som energipriserna i höjden, beroende på både nationella beslut och internationella skeenden.
För att vår svenska livsmedelsproduktion ska kunna klara av den typ av kostnadschocker som svängningar i el och dieselpriserna innebär krävs en ökad lönsamhet och en sundare konkurrenssituation. Det är orimligt att svenska livsmedelsproducenter fortsätter att konkurreras ut på butikshyllorna av utländska livsmedel producerade under långt mildare regelverk och skattelagstiftningar.
Att som konsument – och livsmedelskedja – gynna svensk livsmedelsproduktion är även ett i grunden kostnadseffektivt sätt att som samhälle få ett robust livsmedelssystem. För den som köper svenskproducerade livsmedel får inte bara mat utan bidrar också till att finansiera en infrastruktur för livsmedelsproduktion i landet.
Att välja bort svenska livsmedel till förmån för importerade kan sägas ha en dold kostnad – vad det kostar att säkra en viss nationell självförsörjning via skattsedeln.
Under lång tid har vi dock kunnat bortse från den här dolda kostnaden. Men efter coronakrisen och det försämrade säkerhetsläget går det inte.
Det är allt mindre ett val om vi i Sverige behöver ha en viss livsmedelsberedskap i framtiden. Det som främst lär vara frågan under kommande år är i stället hur totalförsvarsarbetet ska organiseras. Hur ska maskinerna, kunskaperna och insatsmedlen som krävs för att producera mat vid krig eller kris finansieras?
Om livsmedelskedjorna här förekommer staten och bidrar till att bygga upp ett robust livsmedelssystem kan det kanske ske inom företagens hägn. Det vore från en resurshushållningssynpunkt för samhället klokt och troligen vore det också en bra affär för kedjorna. Alternativet är att inte göra någonting och vänta tills säkerhetsläget i Östersjöregionen förvärras än mer och staten kan tvingas till stora ingrepp på marknaden.
En försvarskrona vore en bra investering för alla.
