facebooktwittermail d

”Lägg ner distriktsveterinärerna”

De tjänster som distriktsveterinärorganisationen utför kan göras både billigare och effektivare av privata veterinärer, skriver veterinär Örjan Ljungvall i en debattartikel.

Jordbruksverket kommer att slåss med näbbar och klor för att få behålla sin organisation trots att man inte klarar sitt primära uppdrag, skriver debattören. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

När riksdagen i mitten av 90-talet klubbade den nya distriktsveterinärorganisationen (DVO) var dess huvuduppdrag att svara för en riks- och dygnstäckande veterinärvård.

Detta fungerade skapligt så länge de cirka 100 veterinärer som hoppade av organisationen tog hand om sin egna kunder.

När dessa veterinärer blev äldre och successivt slutade arbeta blottades problemen med statens åtaganden. I dagarna föreslår en utredare att DVO ska kasta in handduken och på vissa orter stänga verksamheten under nätter och helger.

Den svenska modellen med en myndighetsdriven, subventionerad veterinärverksamhet – där Jordbruksverket dessutom är sin egen tillsynsmyndighet - saknar motstycke i världen. De tjänster som DVO utför kan göras både billigare och effektivare av privata veterinärer.

Redan 2007 föreslogs i en statlig utredning (SOU 2007:24) att DVO skulle avvecklas med början i södra Sverige. Utredningen fick stort stöd från tunga remissinstanser, bland annat Konkurrensverket.

I september månad 2008 flög en för DVO räddande ängel i form av svidknott smittade med blåtungevirus in över södra Sverige. Detta på våra breddgrader, enligt känd kunskap, ofarliga virus föranledde Jordbruksverket att dra igång en logistiskt katastrofal massvaccination av får och nötkreatur. Massmedia mobiliserades och de statliga veterinärerna skildrades som hjältar av ”inbäddade” journalister. Kampanjen gick hem! Politikerna trodde att DVO var oumbärliga i kampen mot förödande epizootier och utredningen förpassades till arkiven.

I Norge följde man den medicinska skolboken och avstod från att vaccinera, trots att landet egentligen var mer illa ute med smittspridning mellan djur. Några av blåtunga sjuka djur har fram till denna dag inte påvisats vare sig i Norge eller Sverige.

I veterinärbristens Sverige låser DVO in veterinära resurser då organisationen paradoxalt nog är överbemannad trots att man inte klarar sitt primära uppdrag. De statliga veterinärerna utför färre tjänster än sina privata kollegor som ska leva på sin praktikinkomst.

I andra länder fungerar beredskapen genom avtal eller regler för de veterinärer som bedriver klinisk verksamhet, något som även skulle fungera i större delen av Sverige. I glesbygder kan lokala organisationer byggas upp i regi av regionernas veterinära enhet.

Dagens veterinärutbildning ger inte studenterna den praktiska kunskap som behövs för det ensamarbete det innebär att vara i beredskap i DVO. Ännu sämre blir den kliniska utbildningen när SLU ska utbilda 50 procent fler veterinärer utan att kunna öka tillgången på patienter för studenterna. Privata verksamheter kan, som ”I vår Herres hage”, på ett bättre sätt introducera unga kollegor i den kliniska verksamheten.

DVO engagerar cirka 500 anställda på Jordbruksverket. Myndigheten kommer att slåss med näbbar och klor för att få behålla sin organisation trots att man inte klarar sitt primära uppdrag.

Det är nu upp till den nya, borgerliga regeringen att ta ner Bo Jonssons utredning från hyllan och lägga ner det statliga veterinära oligopolet, DVO.

Örjan Ljungvall
veterinär
Järlåsa

Läs också

Debatt: ”Har blundats för vår situation länge nog”

Höga löner ingen lösning på veterinärbristen