facebooktwittermail d

”I Svenska kyrkan ser man inte människan för skogen”

Att framställa det som något entydigt gott att begränsa skogsbruket är att göra det allt för enkelt – och att glömma människorna.

Kyrktorn tittar upp ur skog.
Kyrkan i skogen. FOTO: ROLF HÖJER/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Den 4 oktober inleds årets kyrkomöte. Det är Svenska kyrkans högsta beslutande organ – och ett sammanhang där det diskuteras allt mer skogsbruk.

Inför årets kyrkomöte finns ett flertal motioner om hur Svenska kyrkan ska förvalta sina 465 000 hektar skog. Många har samma avsändare. Drivande är nomineringsgruppen Himmel och Jord, som ställde upp i kyrkovalet förra året med målet att stoppa kalhyggen på kyrkans marker. Andra hjärtefrågor för gruppen är vegetariska alternativ vid måltider och solpaneler på kyrktak.

Tillsammans med Miljöpartister i Svenska kyrkan motionerar Himmel och Jord bland annat om att få bort all contortatall från kyrkans marker, samt att tillgängliggöra alla skogsbruksplaner.

Lite överallt i den kyrkliga sfären pratas det också om träd. Ofta kritiseras dagens skogsbruk.

I det senaste avsnittet av den populära Läsarpodden, där teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman samtalar, kommer de in på kyrkans skogsbruk. Patrik Hagman konstaterar då att det i dag är fastställt av kyrkans politiker att skogsbruket ska drivas så att det finansierar kyrkans verksamhet. Men, spanar han, ”jag tänker att det här kommer att ändras de kommande åren.”

En av de stora punkterna på ”Se människan-scenen” – som Svenska kyrkans scen på Bokmässan i Göteborg kallas – handlade också om skogen. Det var ett samtal mellan författaren Lisa Röstlund, som har skrivit boken ”Skogslandet: en granskning”, och stiftsadjunkten på Göteborgs stift Henrik Frykberg.

En mörk ironi som svävande över samtal på Bokmässan var dock att trots att det kallas för "Se människan-scenen” så skymtade aldrig riktigt människan bakom skogen. Inte i en stavelse berördes det faktum att kyrkans skogsbruk är med och bekostar allt från kyrkans barntimmar till jourhavande präst på nätterna.

För avkastningen från kyrkans skogsbruk går till den kyrkliga verksamheten. Kyrkans jord- och skogsförvaltning avkastar årligen cirka 500 miljoner kronor. Och egendomsförvaltningen har varnat för att en omläggning av skogsbruket, mot mer friluftsliv och biologisk mångfald, kan kräva insatser som gör att utdelningsnivåerna inte kan hållas. Försvinner de pengarna kommer själavården och underhållet av landsbygdernas kyrkobyggnader att bli lidande.

Att det finns betydande målkonflikter när det kommer till hur kyrkans skogar ska förvaltas är dock något som kritikerna sällan vill kännas vid. I stället framställs minskat skogsbruk som något entydigt gott. Talande nog slog samtalet på Bokmässan över till ett upphöjande av dem som i stort sett vill stoppa skogsbruk.

Stiftsadjunkten Henrik Frykberg avrundande med att säga att skogsaktivisten Sebastian Kirppu är en profet. Ett uttalande som ger legitimitet åt en radikal skogspolitisk agenda.

Sebastian Kirppu beskrev för ett år sedan i SVT vad målet är att skogsbranschen ska göra: ”De ska lägga ner. De ska pausa skogsbruket i resterande naturskogsmiljöer. Och sedan får de ändra sig. Kanske börja med någon sådant där plockhuggningsskogsbruk. Att bara plocka lite i de planterade skogarna, så man kan ta lite. Gallra lite försiktigt.”

Det är ett förslag som om det genomfördes skulle driva många skogsägare från hus och hem, när fastighetsvärdena skulle rasa och inkomstmöjligheterna försvinna. Mängder av sågverks- och pappersbruksarbetare skulle bli arbetslösa. Och Sverige skulle behöva importera toalettpapper, mensskydd och tidningspapper från andra länder.

Att kraftigt begränsa uttaget från skogen skulle även beskära möjligheterna att ersätta stora utsläppare som stål, olja och betong med produkter från skogen. Det skulle göra oss än mer beroende av rysk gas och plastprodukter från Kina.

Förhoppningsvis blir samtalet om skogen på kyrkomötet mer balanserat än det på Bokmässan. Att framställa det som något entydigt gott att begränsa skogsbruket är att göra det allt för enkelt – och att glömma människorna.