”Kungen säger ju bara som det är”
Uppfriskande att någon vågar sätta klimatpolitiken i lite perspektiv. Det borde fler göra.

Ledaren ger uttryck för ledarredaktionens uppfattning i en fråga. ATL:s ledarsida är partipolitskt obunden. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Klimatpolitik är ett känsligt område. Den som inte följer den rätta vägen får snart smaka på en Golgatavandring i medierna. Är det inte forskarna som ska korsfästa avfällingen så står kändisarna redo att kröna syndaren med törnekrona. Eller så är det aktivisterna.
Vår miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari (L) vet detta mer än väl. Hon är vid det här laget så utskälld i tyckonomin att man vill rösta på henne av medlidande. Efter det att kung Carl Gustaf tagit sig tid att åka till klimattoppmötet i brasilianska Belém har även han fått sig en släng av sleven – trots att kungen bara säger självklarheter.
I en intervju med Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent Lotten Collin påpekade kungen att Europa – fast han egentligen avsåg EU – bara står för 6 procent av koldioxidutsläppen och att ”resten av världen är mycket, mycket värre”. Apropå de högljudda kraven om att Västvärlden måste öka sin finansiering av klimatbistånd frågade kungen retoriskt: ”Hur mycket ska vi betala egentligen?”
Men för sina uttalanden ska inte kungen kritiseras – utan hyllas.
För påminnelsen om att EU blott släpper ut drygt 6 procent av världens växthusgaser sätter vår klimatpolitik i nödvändigt perspektiv. För även om EU lyckas nå sina klimatmål spelar det ingen roll mer än på marginalen om andra – Kina, Indien, USA – samtidigt fortsätter att släppa ut växthusgaser i atmosfären i oförändrad takt. Då är det enda resultatet av omställningen att vi ställer om från rikedom till fattigdom.
Än mer relevant blir statistiken om vi talar utifrån ett svenskt perspektiv. För av EU:s utsläpp av växthusgaser står Sverige blott för 1,5 procent. 2024 uppgick Sveriges territoriella utsläpp av växthusgaser till 47,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Per capita är det lägst i EU och klart under snittet för hela världens befolkning.
Men – och det är ett viktigt men – då har man inte räknat med det upptag av koldioxid som den svenska skogen står för.
Det totala nettoupptaget i skogen har under perioden 1990 till 2023 varierat mellan 61 och 32 miljoner ton koldioxidekvivalenter och har i genomsnitt varit 55 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. På senare år har nettoupptaget sjunkit men 2023 var det ändå 32 miljoner ton koldioxidekvivalenter som den växande skogen sög upp från atmosfären.
De senaste siffrorna från Riksskogstaxeringen pekar på att upptaget är på väg att öka igen. Ett upptag som kan bli ännu större om vi gödslar mer, röjer mer och hela tiden använder bättre plantmaterial – något som förutsätter att skogen brukas.
”Inkluderar man detta [skogens upptag av koldioxid] i den svenska utsläppsstatistiken hamnar vi på nära nollutsläpp av koldioxid!”, som Christian Azar, professor i fysik vid Chalmers, har påpekat.
Fakta på bordet borde leda till att drastiska åtgärder sätts i lite perspektiv.
Med tanke på vårt försumbara klimatavtryck är det exempelvis verklighetsfrånvänt att göra svenskarna till vegetarianer i klimatets namn. Här i Sverige – om någonstans – finns dessutom utmärkta förutsättningar för att hålla boskap. Till skillnad från på andra håll i världen har vi snarare problem med att jordbruksmark blir skogsmark än det omvända och tillgången på vatten är god. Det är också hål i huvudet att offra svensk skogsindustri – en bidragande förklaring till våra skogars förmåga att suga upp koldioxid – på klimatpolitikens altare för att EU ska kunna nå mycket kortsiktiga klimatmål i sann planekonomisk anda.
Samtidigt finns det en poäng i argumentet att Sverige som ett rikt, välutvecklat land med stort tekniskt kunnande är med och ser till att minska de globala klimatutsläppen. Men det måste ske med sunt förnuft, eftertanke och proportionalitet.
Som skogsnation kan vi ta fram nya material från skogen som kan ersätta material som skapar stora växthusgasutsläpp. Som kunskapsnation kan vi se till att världen får fram grödor som ger större avkastning, klarar extremväder bättre, behöver mindre växtskyddsmedel och som kan minska EU:s proteinskuld. Som industrination kan vi sätta nya maskiner på marknaden med ett lägre klimatavtryck än de gamla.
Självklart ska vi hjälpa andra men det måste ske när vi faktiskt uppnår något mer än att tabellerna i något diagram ser bra ut. Låt mig exempelvis uttala mitt tvivel om det effektiva och rimliga i att Energimyndigheten satsar 109 miljoner kronor på att få 48 000 elmopeder att börja rulla på Ghanas gator. Vad kan gå fel?
Att vara ett föredöme är viktigt. Men EU håller faktiskt på att bli ett avskräckande exempel. Vem ska vilja följa efter en union som avindustrialiseras, där den ekonomiska motorn Tyskland har nolltillväxt och där unionen är smärtsamt beroende av andra i allt från militär förmåga till teknik och industri?
”Alla får ta våra egna skyldigheter och göra så gott vi kan”, sa kungen. Det är en klok utgångspunkt. Det finns en utbredd vilja bland svenska politiker att vara bäst i klassen. Men viljan att få ryggdunkar på klimattoppmöten får inte leda till orimlig politik på hemmaplan. Att vilja mycket är fint men låt de fina ambitionerna kombineras med sunt förnuft – annars riskerar allt att trilla ihop som ett korthus.
