”Kungahusets stöd till lantbruket är storartat”

Häromveckan talade jag på en konferens som Hushållningssällskapen bjudit in till i Sigtuna. Arrangemanget hölls i ett gult tegelhus från 1950-talet med långa korridorer. När klockan närmade sig fem avhandlades fortfarande medlemsfrågor.

Viktigt? Absolut. Flott? Inte direkt.

Och det var inte direkt ett sammanhang där man skulle vänta sig att se prins Carl Philip med adjutant. Men där var prinsen, involverad i frågor om lantbrukets framtid.

En, om något, talande bild av kungahusets intresse för svenskt lantbruk, ett genuint engagemang som sträcker sig bortom strålkastarljus och ceremonier. Och det här gör det smått unikt i den centrala statsledningen.

Historiskt har den politiska makten haft en stark koppling till lantbruket. Det gäller inte bara i Centerpartiet. Även Moderaterna har haft en självklar förankring ute på gårdarna. En av Moderaternas vice ordföranden kom länge från lantbrukarled.

Men i takt med att bönderna har blivit färre har det politiska intresset för lantbruket minskat. Det har i sin tur lett till att de jordbrukspolitiska institutionerna har avlövats. Jordbruksministern blev landsbygdsminister. Jordbruksdepartementet blev landsbygdsdepartementet. Ett tag under Stefan Löfvens (S) tid som statsminister försvann allt, såväl departement som statsråd.

Visserligen är nuvarande landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) djupt engagerad i lantbrukets förutsättningar. Men om vi ska se till trenden är politikernas intresse för lantbruk inte bara avtagande utan stundtals alltmer skeptiskt. Det märks ute i verksamheten i form av ökade kontroller och ständigt fler regler. Lantbruket beskrivs och behandlas ofta som en klimat- och miljöbov. Allt detta är uttryck för hur det politiska fokuset skiftat från brukande till bevarande av natur.

Det här tar oss tillbaka till varför det är så viktigt att kungahuset engagerar sig i svenskt lantbruk – för genom sin närvaro och sitt engagemang visar kungafamiljen att livsmedelsproduktionen är viktig.

Visserligen saknar kungahuset politisk makt, men det har desto större mjuk makt. Den utövas genom hur kungafamiljen fördelar sin tid och vilka frågor de lyfter. När prins Carl Philip lägger tid på att besöka en stor grisgård i Luleå, som han gjorde i november, signalerar han att det är viktigt för landet med matproduktion i norr. Genom sitt besök visar han också det som borde vara självklart, men allt oftare ifrågasätts av aktivister: Att animalieproduktion är en laglig, legitim och viktig verksamhet för Sverige.

Det är inte heller bara prins Carl Philip, som är utbildad lantmästare och aktiv beskyddare för Hushållningssällskapen, som engagerar sig i de gröna näringarna. Kronprinsessan Victoria delade i slutet av förra året ut det nya stora forskningspriset i veterinärmedicin på SLU i Ultuna och närvarade på LRF:s Gröna Näringslivsdag. Kung Carl XVI Gustaf bjuder årligen in till Stenhammardagen, som arrangeras tillsammans med SLU, på det mönsterjordbruk som kungen driver utanför Flen.

Att kungen har ett personligt intresse för lantbruk – liksom miljöfrågor – är väldokumenterat. Men mer än så lär ligga bakom kungahusets fokus. Snarare lär det finnas ett krasst övervägande bakom – som att lantbruket är av existentiell betydelse för nationen och när det politiska engagemanget sviker behöver kungahuset växla upp.

Det är uppenbart att det finns en tanke bakom det mesta som hovet gör. I boken ”Kungen – Sveriges ledare” (2023) beskriver ekonomiprofessorn Mikael Holmqvist hur kungen tidigt valde en näringslivsprofil – där entreprenörskap, företagsamhet och positivt tänkande lyfts fram. En linje som på inget sätt var given. Kungens farfar, Gustaf VI Adolf, profilerades som en kultur- och vetenskapskung, av såväl sig själv som kungahuset och omgivningen.

Att kungahuset är engagerat i just lantbruket är med andra ord inte självklart. Särskilt inte när frågor kopplade till lantbruk, miljö och klimat blir alltmer politiskt laddade. I årtionden har kungafamiljen kunnat vara involverad i lantbruk och naturvård utan att det setts som något politiskt. Nu ser vi dock hur den politiska laddningen ökar. Att kungahuset i det läget bibehåller engagemanget för såväl lantbruk som miljö är storartat. Det enkla hade varit att backa, att inte lägga långa dagar på lantbrukets framtid.

Men vårt kungahus ser till att närvara i såväl grisstallar som på Hushållningssällskapens konferenser. Medan politiken lätt betraktar jordbruket som ett föråldrat särintresse förstår kungahuset jordbrukets grundläggande betydelse för Sverige.