För den som är intresserad av framtidens lantbruk ordnas det mängder med föreläsningar, seminarier och konferenser. Arrangörer är myndigheter, universitet, bransch- och intresseorganisationer samt andra aktörer likt KSLA.
För det mesta är de här tillställningarna gratis för deltagarna. Nästan alltid är det intressanta och kvalificerade föredragshållare eller paneler som avhandlar aktuella ämnen. Men oftast saknas aktiva lantbrukare i publiken. Om en lantbrukare är närvarande är det ofta som deltagare i programmet – på plats för att ge sitt vittnesmål från verkligheten.
Grönsaksodlaren Magdalena Hermelin har i en krönika i ATL beskrivit hur hon ibland upplever det som att det går tio tjänstemän på en lantbrukare i dessa sammanhang:
”Är det något som det är gott om inom svenskt lantbruk är det olika projekt finansierade av myndigheter och verk. När det arrangeras föreläsningar inom ramen för dessa projekt kan en sal fyllas. Men många i publiken brukar vara tjänstemän. Vi producenter är ofta få, enligt min erfarenhet.”
Det här vittnesmålet fångar ett av de största bekymren för den svenska lantbruksnäringen, nämligen att den framstår som uppdelad i två sfärer som förvånansvärt sällan möts.
I den ena sfären finns de aktiva i lantbruket – alla som jobbar på och nära gårdar. I den andra sfären finns tjänstemän, forskare och så kallade policyprofessionella som är anställda för att driva olika lantbrukskopplade frågor.
Låt oss från början slå fast att båda grupperna behövs. Svenskt lantbruk är beroende av praktiker och teoretiker – av avbytare och akademiker. Lantbruket behöver sina opartiska tjänstemän, engagerade forskare och målinriktade jordbrukspolitiker – precis som det behövs unga maskinförare, erfarna djurskötare och utländska grönsaksplockare.
Men problemet som har uppstått är att de olika grupperna sällan möts. Och här finns grogrunden till kapitalförstörelse och konflikter.
Som en framstående svensk lantbruksforskare ska ha sagt borde det vara viktigare för en SLU-forskare att få en klapp på axeln av en svensk bonde än att bli citerad i internationella vetenskapliga tidskrifter. Tyvärr är det en inställning som blir allt ovanligare om distansen mellan gårdar och akademi ökar.
Vi bör också fråga oss vilket värde som all forskning, alla föreläsningar och alla projekt har om inte insikterna kan komma till praktisk användning. I värsta fall blir projektverksamheten ett eget ekosystem där kommunikatörer, sakkunniga och tjänstemän skapar sysselsättning åt varandra.
Frustrationen över tingens ordning märks också allt mer. En som nyligen fångade den var lantbrukaren Peter Borring, tidigare ordförande i LRF Östergötland.
”Varje timma som läggs på konferenser om ökad livsmedelsproduktion, stärkt beredskap eller mer hållbar odling – det sistnämnda påhejat av EU som är allt oroligare för Europas jordars markhälsa – försvinner ett hektar eller två fotbollsplaner med åkermark”, skrev Peter Borring på Facebook.
Vad kan då göras? Hur kan svensk lantbruksnäring bli en sfär där banden framöver blir starkare mellan de som tvättar sig före jobbet och de som tvättar sig efter jobbet?
Troligen finns det inga enkla svar. Men det krävs åtgärder. För i takt med att gårdarna blir färre men större får allt färre en chans att odla en närhet till den praktiska verkligheten på gårdarna. Så mötesplatserna behöver bli fler och lantbrukarna ta tillfällena som ges för att mötas.
En uppenbar åtgärd är att decentralisera verksamheter. Varför kan inte SLU växa på många orter, snarare än på ett fåtal? Varför ska exempelvis LRF, Lantmännen, Arla, KSLA ha så många funktioner lokaliserade till Stockholm? Lantbrukare som trots långa resor överväger att delta i olika aktiviteter på Stockholmskontoren lär avskräckas av svårigheterna att hitta parkering eller rätt tunnelbanelinje.
Visserligen kräver en del verksamheter en närhet till de centrala funktioner som finns i huvudstaden. Men mycket skulle troligen kunna skötas bättre i mer lantbruksnära miljöer än i Stockholms innerstad.
Det finns numera en rad lantbrukskluster runt om i landet som erbjuder kontorsytor. Dessa skulle kunna bli verkliga kunskapsnav där akademi, myndigheter, lantbruksorganisationer och lantbrukare kan mötas.
Att något måste göras står ändå klart. Som det ser ut i dag kan svenskt lantbruk avvecklas utan att rundabordssamtalen om lantbruket skulle förlora särskilt många deltagare i huvudstaden.
