Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Krönika 29 augusti

    Ta betalt för rätten att plocka bär

    Så länge bär ingår i allemansrätten finns inga drivkrafter för skogsägare att göra avkall på skogstillväxten för att gynna bärtillgången, skriver ATL:s krönikör Annika Nordin.

    Årets goda bärtillgång är en fröjd för kropp och själ. Jag kan inte minnas när jag senast såg ett liknande gyllene skimmer av mogna och fullmatade hjortron över det västerbottniska myrlandet. Aldrig har jag heller upplevt att hallonen varit så många, så stora och så fria från mask som de jag just plockade i min fars medelpadska ungskog. Och överallt där skogen står tillräckligt gles, som i hyggeskanter och i timmerställningar, dignar blåbärsriset av bär. Dessutom börjar de guldgula kantarellerna att titta fram, allt som oftast i närheten av välväxande granskogar. Lingonen väntar om hörnet. Det jag sett hitintills verkar lovande, runt kvarlämnade stubbar på några år gamla hyggen börjar bären lysa röda. Denna sensommar är skogens skafferi fyllt till bredden.

    Man kan förstås undra vad detta överflöd beror på? Från många års vetenskapliga studier av skogsmarksvegetationens dynamik delar jag några insikter. Först och främst så handlar det om vädret. I år fick bärrisen en bra start på växtsäsongen med få naturliga fiender tack vare den svala försommaren. När värmen sedan kom, runt midsommar, så gynnades både bärrisens blomning och de olika insekter som sköter pollineringen av dem. Blomning och pollinering synkades ovanligt väl, vilket förstås är helt avgörande för en rik bärtillgång. Att juli sedan blev relativt regnigt och svalt gynnade utvecklingen av bären, som annars riskerar att torka bort.

    Men bara bra väder är inte nog. Det handlar också om rätt växtförutsättningar. Blåbärsris vill ha det ganska näringsrikt och fuktigt, lingonris klarar sig där det är näringsfattigt och torrt. Båda risen behöver gott om ljus för att sätta bär. Hallonris behöver tillgång till nitratkväve, vilket i princip bara finns på kraftigt störd skogsmark, som på hyggen. Svamp behöver socker från trädens fotosyntes och bäst förutsättningar för dem finns i skogar där träden har både anledning och möjlighet att slösa med sitt socker till sina svampsymbionter.

    Hur man sköter sin skog påverkar alltså tillgången på bär och svamp. Hög skogstillväxt ger oftast låg bärtillgång eftersom en välvuxen och sluten skog inte släpper igenom tillräckligt med ljus till bärrisen. Öppen och välgallrad skog är att föredra. Men så länge bären ingår i allemansrätten finns inga drivkrafter för skogsägare att göra avkall på skogstillväxten för att gynna bärtillgången. Det är både nöje och njutning att skörda skogens bär, men så länge rätten till dem är obegränsad så menar jag att deras värde förblir obefintligt. Lika självklart som att man köper fiskekort för rätten att fiska och jaktlicens för rätten att jaga, så borde man lösa ”bär- och svampkort” för rätten att plocka bär och svamp inom ett område. Bara när dessa resurser inte längre får skördas av vem som helst var som helst, så får de ett värde som kan omsättas av skogsägare till att anpassa sin skogsskötsel och skapa förutsättningar för både rekreation och schysst företagande på sina marker.

    Annika Nordin

    Professor, Sveriges lantbruksuniversitet

    Detta är en kommenterande text i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att skribenten svarar för åsikterna i artikeln. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Läs mer om

    Till toppen