Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Krönika 30 juni

    Fråga om sådant som faktiskt går att besvara

    Går det att ställa vilka frågor som helst till forskare? Och kan man som forskare svara på vilka frågor som helst? Det frågar sig ATL:s krönikör Annika Nordin.

     Annika Nordin, professor vid SLU.
    Annika Nordin, professor vid SLU. FOTO: SLU och Shutterstock/TT

    Vad är rimligt att förvänta sig av en forskare? I debatten om hur vi bäst ska använda den svenska skogen i den framväxande bioekonomin händer det allt som oftast att man vänder sig till oss som är forskare. Det kan vara politiker likaväl som olika industriella och ideella aktörer som hoppas att vi ska kunna ge svar på deras frågor.

    Men går det att ställa vilka frågor som helst till forskare? Och kan man som forskare svara på vilka frågor som helst? Jag lutar just nu åt att det behövs skärpning, både från de som frågar och de som svarar.

    Många viktiga frågor som är högst relevanta att ställa har inga svar som enbart går att förankra i vetenskap. Ett nyligt exempel jag själv råkat ut för är frågan om det går att uppnå miljömålen och samtidigt säkra tillgången på skogsråvara? Frågeställaren var riksdagens miljö- och jordbruksutskott och jag var en av tre representanter från akademin inkallad att försöka svara. Tidsramen jag fick till mitt förfogande var ungefär fem minuter.

    Frågan är högst komplex, och uppbyggd av en rad underliggande frågor, så hur kan man som forskare anta utmaningen att besvara den på fem minuter? Vi var alltså tre representanter från akademin och man kan säga att vi valde tre olika strategier att hantera den näst intill omöjliga uppgiften.

    En av oss valde att smalna av frågan till något mer hanterligt inom det egna kompetensområdet. Helt enkelt att ersätta den komplexa frågan med en fråga som forskaren ifråga faktiskt hade ett genomtänkt, relevant och vetenskapligt svar på.

    En annan av oss valde att främst fokusera på att uttrycka sina åsikter kring den ställda frågan. När ens kompetens inte har tillräcklig räckvidd för att spänna runt hela frågan samtidigt som tidsutrymmet är alltför snävt kan detta förstås vara en frestande utväg. I detta politiska sammanhang var strategin dessutom definitivt en som gick hem hos dem i auditoriet som delade just denne forskares åsikter.

    En tredje av oss hemföll åt att problematisera frågan och några av dess olika dimensioner, med utgångspunkt i tillgänglig forskning, men utan att avge några tydliga svar.

    Jag påstår inte att någon av våra tre strategier var bättre än någon annans. Det går i alla fall att konstatera att frågeställaren, alltså miljö- och jordbruksutskottet, underutnyttjade vår samlade kompetens genom att låta oss försöka besvara samma komplexa fråga trots våra olika ämneskunskaper. Likaväl som att vi forskare är ansvariga för att först och främst söka förmedla vad vi vet och inte vad vi tycker eller tror, borde de som ställer frågor till oss söka fråga om sådant som faktiskt går att veta.

    Ett alternativ kan vara att ge oss tillräckligt med tid för att förmedla vilken kunskapsutveckling som behövs för att en fråga som just nu inte har något svar ska få ett i framtiden.

    Annika Nordin, professor vid SLU

    Detta är en kommenterande text i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att skribenten svarar för åsikterna i artikeln. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen