Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Krönika 28 mars

    När vargen kom till byn

    För 17 år sedan var vargen en ganska exotisk främling i Österbotten. Numera krävs det en flock på en gårdsplan för att skapa åtminstone en halvljummen sensation, skriver ATL:s krönikör Tom Forsman.

    Samexistens. Egentligen ett fint ord. Vem vill väl inte samexistera. Fast kanske inte med vargar?

    Det är inte så att varg inte existerat förr i Österbotten. Men vi har inte precist behövt samexistera med den.

    För 17 år sedan var den en ganska exotisk främling. Den hade till och med ett namn.

    Noppe bar ett spårhalsband i forskningssyfte. Han hade också en tik och en tredje varg i följe.

    Får och andra tamdjur började rivas i trakten. Medierna rapporterade. Alla kände till Noppe och hans tik.

    Polisen gav tillstånd för avlivning av den lokala faunans Bonnie & Clyde. Vårvintern 2004 undkom de rättvisan över landskapsgränsen och försvann ur lokalhistorien.

    Att läsa om detta i lokaltidningens arkiv i dag är som en fläkt från en svunnen och mycket avlägsen tid.

    Min egen minnesbild är tydligare, från en dag i april 2011 när jag tittade på sju döda får hos en bonde. Vargen som tagit sig genom elstängslet tycktes ha varit mer intresserad av att döda än av att äta.

    Ur min horisont som lokal- och lantbruksreporter känns det som startpunkten för vad man kan kalla vargfrågan i Österbotten.

    Det blev fler besök i blodiga fårhagar. Folk ringde om observationer av varg och spår. Något höll på att hända.

    Vargar höll på att flytta till västkusten. De bildade revir och flockar.

    Följderna är troligen bekanta för många, eftersom vargfrågan tycks vara ungefär likadant beskaffad överallt.

    Boskap rivs. Jakthundar dödas. Folk ser varg från sina köksfönster. Folk rasar. En del är rädda. Tidningar skriver spaltmeter. Myndigheter ställs till svars på stormöten i byarna.

    I grupper på sociala medier är det naturligtvis fullskaligt krig.

    Till vargfrågan hör givetvis också debatten om hybridvargar, utplanteringar och mörkande myndigheter samt rykten om tjuvjakt.

    Under tiden har många tamdjur rivits, senast 130 får på sommarbete på holmar utanför Korsholm.

    Samtidigt har det skett ett slags normalisering. Att någon sett en varg är inte längre en nyhet. Det krävs snarare en flock på en gårdsplan för att skapa åtminstone en halvljummen sensation.

    Och myndigheternas svar på allt detta? Där kommer vi till ordet samexistens.

    Ordet återkommer i nationella vargskötselplanen, och hos statligt grundade projektet Varglife vars ena uppgift är att främja samexisten.

    Ingen har hittills lyckats förklara begreppets fulla innebörd för en varg.

    Därför riktar sig myndigheternas ansträngningar på den punkten till tvåbenta invånare. Och samexistens blir alltså i stor utsträckning en relation där bara ena parten ska anpassa sig.

    Hos riksdagen ligger nu ett medborgarinitiativ om stamvårdande jakt på varg. Men ytterst har vi EU som anser att vargstammen i Finland fortfarande inte uppnått gynnsam status. Och vi har en skötselplan som fastslår att vargar inte ska förflyttas, utan själva bestämma var de vill bo.

    Lokalt har viltrådet bestämt att hjortdjursstammen inte ska minskas eftersom vargarna behöver mat och förhoppningsvis föredrar älg och rådjur framom boskap.

    Allt sammantaget en ganska bra existens för en varg. Det är mera av en definitionsfråga om det är en bra samexistens.

    Tom Forsman

    Jordbruksreporter, Vasabladet

    Detta är en kommenterande text i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att skribenten svarar för åsikterna i artikeln. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Kommentarer

    Genom att kommentera på Atl så godkänner du våra regler.

    Läs mer om

    Till toppen