Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Krönika 22 mars

    Ge oss svar om afrikansk svinpest

    Grisbranschen behöver få besked om hur vi skyddar oss, skriver ATL:s krönikör Ebba Schwan.

    Trots att alla tänker på coronaviruset har jag tänkt skriva en krönika om afrikansk svinpest. Att fokusera på corona är relevant så klart, och det slår mig dessutom att frågeställningarna inte är helt olika: Vi behöver besked om hur vi bäst skyddar oss. Och om hur vi förhindrar smittspridning.

    Så hur skyddar vi oss bäst mot afrikansk svinpest? Frågan har varit aktuell alltsedan sjukdomen introducerades i Europa 2014. Sedan dess har den gjort både små och stora, men alltjämt bestämda, kliv på sin frammarsch genom Europa. Vi har därför, med allt ökad tydlighet, även behövt omformulera frågan till: hur gör vi om afrikansk svinpest (ASF) faktiskt når Sverige?

    Det dubbelbottnade i diskussionen är att trots att situationen i Europa är oroande, så medför den att det finns fler och fler erfarenheter och slutsatser som kan dras när det gäller bekämpning i drabbade länder. Det är hanteringen av sjukdomen i den vilda populationen, alltså bland vildsvinen, som är den stora utmaningen, och här finns lovande exempel från Belgien och Tjeckien att ta del av.

    Enligt modellen från dessa länder gäller det att spärra av områden runt positiva vildsvinsfall och ”vänta ut” sjukdomen. Smittade djur kommer att dö av, och ju mindre aktiviteter som sker inom området, desto mindre riskerar sjuka djur att röra på sig och sprida smittan vidare. Kadaver behöver sedan spåras upp och tas om hand. Jakt kan eventuellt företas utanför avspärrningarna för att skapa en buffertzon. Sådana här ”spärrzoner” kommer därför att behöva upprätthållas under relativt lång tid. Och vad händer då med djurhållning och aktiviteter relaterade till detta inom ett spärrat område?

    Grisproduktionen är uppbyggd på en omgångsuppfödning där djur regelbundet måste skickas till slakt för att göra utrymme för nästa insättning. Smågrisuppfödningen måste leverera förmedlingsgrisar för att ge plats för nya kullar. Detta sker vecko-vis på de större gårdarna. Produktionen är beroende av att regelbundet kunna förflytta och ta emot grisar och kan inte hantera stopp i dessa flöden.

    Detta är också ett stort problem i de länder där spärrade zoner på grund av ASF är verklighet.

    En del i beredskapen och förberedelserna för hur vi skulle hantera ett utbrott av ASF bland vildsvin i Sverige är alltså att fastslå under vilka förutsättningar och biosäkerhetsåtgärder som en grisproduktion inom ett spärrat område kan tillåtas förmedla djur eller skicka på slakt. Anslutning till det befintliga kontrollprogrammet Smittsäkrad Besättning skulle kunna vara en utgångspunkt, men på vilken nivå? Och finns det tillägg eller avsteg från programmets regler som inte är relevanta i förhållande till ASF?

    Finns det andra åtgärder som behöver vidtas? Krävs staket? Hur hanterar man halm och spannmål som produceras i smittat område?

    Svaren på dessa frågor är nödvändiga för grisbranschen att få ta del av så fort som möjligt, för att kunna anpassa sig och därmed säkerställa att produktionen på gården – och vår livsmedelsförsörjning i stort – inte blir allvarligt drabbad i händelse av ett utbrott. Och det brådskar. Vi kan inte veta om vi får ett utbrott i Sverige och vi kan inte heller säga när. Men då måste dessa åtgärder vara på plats.

    Ebba Schwan, djurhälsoveterinär, Gård & Djurhälsan

    Detta är en kommenterande text i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att skribenten svarar för åsikterna i artikeln. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen