Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Krönika 9 november

    När ett jobb är mer än ett jobb

    Det är omodernt att identifiera sig med sitt yrke, men lantbrukare borde unna sig att njuta av det faktum att de är en del i den tusenåriga kedja som brukat jorden, skriver ATLs krönikör Anna Ek.

    I dikten ”Klagosång över en lantman” skriver Erik Axel Karlfeldt:

    Av flickor och gossar

    en ätt i oändliga led

    skall odla de hedar och mossar

    där släktfadern gladdes och stred

    Det är omodernt att identifiera sig med sitt yrke. Arbete ska gå att stänga en dörr om, lämnas åt sitt öde för en stund för att sedan kunna återupptas när så passar. Även de med jobb som i teorin är svåra att ta en paus från, finner i någon mån möjligheten att stänga av dem. Jobbet får inte bli ens identitet. Politiker och andra offentliga personer gör en grej av att också vara mammor, hobbykonstnärer eller ishockeytränare. Man kan fråga sig varför det är så fult att låta ett jobb vara mer än ett jobb.

    Det är positivt att man lagt grunden för lantbruket som en erkänd profession, på samma villkor som andra yrken. Ordet lantbrukare är en del av den processen, för att på något sätt göra klart med historien och vända blad. När gården kunde försörja mer än den egna familjen, dög inte lägre de gamla begreppen. Lantbrukaren blev förkämpen för den moderna matförsörjningen, en företagare och yrkesperson.

    Bonden, däremot, blev i någon mån lämnad kvar. I dag används begreppet ibland som en förolämpning. Som skällsord ska det uttrycka att någon är obildad, smutsig och trög. Sinnebilden av vad vi under industrialismen försökte lägga bakom oss under massflykten till storstäderna under 1900-talet. Vid flera tillfällen har jag fått det beskrivet för mig som att lantbrukare är ett yrke, medan bonde är en livsstil.

    Detta lämnar mig med en dålig eftersmak: den något negativa synen på de som väljer att ha lantbruket som mer än ett yrke. Det gör för mig ingen skillnad om de kallar sig bönder eller lantbrukare. Jag kan inte undvika att bli besviken på de fördomar som riktas mot dessa människor, oftast av utomstående men ibland även från människor inom branschen.

    Jag kan inte kalla mig själv varken bonde eller lantbrukare, eftersom jag för tillfället låter min gård ligga i arrende. Det jag däremot både kallar mig och identifierar mig med, är bonnunge. I generationer har min släkt på både mors och fars sida varit småbrukare, vilket är ett arv jag bär med stolthet. Förmodligen är det därför fördomarna letar sig så djupt in under skinnet på mig.

    Ibland kallar jag mig landsbygdsromantiker, men min relation till mitt arv är mer än så. Karlfeldts verser om hur släktleden som förvaltat och brukat marken bildar en kedja genom tiden berör mig djupt. Det kanske låter fånigt i vissas öron, men det finns något visst med att blicka ut över en nysådd åker. Man kan nästan känna livet vibrera under ytan. Samma känsla finns där när man ser djur på bete i gamla beteshagar och på ängar.

    Jag tror inte att man blir en sämre lantbrukare, företagare eller yrkesperson av att känna tillhörighet till den natur vi rår om och dess historia. Vi har alla i någon mån ärvt marken vi brukar, av släktfadern som där en gång gladdes och stred. Lantbruket ska inte behöva vara en livsstil, men unna er att njuta av att vara en del i kedjan av människor som i årtusenden brukat vår jord.

    Anna Ek

    Student vid Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna

    Detta är en kommenterande text i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att skribenten svarar för åsikterna i artikeln. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Kommentarer

    Genom att kommentera på Atl så godkänner du våra regler.

    Till toppen