Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Krönika 20 april

    Fårsverige måste se upp

    En ny och allvarlig klövsjukdom, smittsam digital dermatit, har diagnosticerats i en fårbesättning i Sverige. Och plötsligt ställs många saker på sin spets. Hur kom den dit? Hur kan vi förhindra att den sprider sig? Vems är ansvaret? Och vem betalar?

     Det är dags att tänka mer på smittskydd i fårbranschen, anser ATL:s krönikör Ebba Schwan.
    Det är dags att tänka mer på smittskydd i fårbranschen, anser ATL:s krönikör Ebba Schwan. FOTO: Shutterstock/TT resp Privat

    CODD – contagious digital dermatitis, eller smittsamt klöveksem, är inget att leka med. Ett dramatiskt sjukdomsförlopp där en bakterieinfektion gradvis gör att hela klövhornet lossnar.

    Ett oerhört djurlidande och dessutom omfattande ekonomiska förluster för såväl avlivning av djur av djurskyddsskäl till avsevärd påverkan på produktion och tillväxt. Behandling är sällan fullständigt effektivt och förutsätter i många fall en antibiotikaanvändning som inte är önskvärd varken i Sverige eller någon annanstans.

    Det här är ingen sjukdom som vi på ett enkelt sätt kan leva med inom fårnäringen. För att sätta proportion på vad vi står inför så introducerades CODD till fårlandet Storbritannien 1997. Livdjurshandeln i England är omfattande och inköp sker ofta via stora livdjursauktioner där djur från flera besättningar blandas i flera omgångar och med mellanhänder. På 20 år har sjukdomen spridits till uppskattningsvis 50 procent av landets besättningar där klövproblem, bland annat CODD, beräknas kosta näringen miljontals pund årligen.

    Vi vill inte hamna i den situationen i Sverige. Därför är det avgörande hur detta första fall hanteras. Nu är goda råd dyra som man brukar säga.

    Den drabbade besättningen bär just nu ett stort ansvar på sina axlar och det goda rådet som man fått är, just det – dyrt. Rekommendationen från både myndigheter och veterinärer är nämligen att besättningen bör slaktas ut. Och inga löften om ersättning finns eftersom detta inte är en sjukdom som är upptagen i epizootilagen – som ju berättigar till ersättning om djur slås ut.

    Detta har resulterat i en pågående diskussion mellan myndigheter och näring om hur sådana här sjukdomsutbrott ska hanteras i Sverige. Vem ska betala för de goda råden?

    Men det finns goda råd med lägre prislapp. De är dock lite tråkigare, mer långsiktiga och på temat ”bättre att förebygga än behandla”. Ni har dessutom hört det förut – smittskydd. Världens tråkigaste ord. Regler och anvisningar. Gör si. Gör inte så. Byt kläder. Var försiktig när du köper djur. Hälsodeklaration och träckprov. Krångligheter.

    Det är dags att vi tar smittskyddet på allvar i Fårsverige. Vi är bortskämda med ett gott hälsoläge och att riskerna vid inköp av djur är små jämfört med situationen i många andra länder.

    Men ett gott hälsoläge är också sårbart och vi behöver värna det bättre. Förutsättningarna finns men möjligheterna utnyttjas dåligt. Varför använder inte fler fårbesättningar semin som ett sätt att förnya sin genetik? Varför används inte framtagna hälsodeklarationer i större utsträckning?

    Framför allt borde det vara en självklarhet vid livdjursauktioner som ordnas av branschen själva, men det finns fortfarande baggauktioner som varken använder sig av allmänna hälsointyg, träckprovsdeklarationer eller F-status inom Klövkontrollen. ”Varför inte?” är en bra fråga som jag ännu inte hört ett bra svar på.

    Vi behöver tänka mer smittskydd i fårbranschen. Vänta inte tills goda råd blir dyra.

    Ebba Schwan, djurhälsoveterinär, Gård & djurhälsan

    Detta är en kommenterande text i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att skribenten svarar för åsikterna i artikeln. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    Relaterade artiklar

    Till toppen