Man säger Moder jord, Mother Earth eller Muttererde – olika språk men samma innebörd. Jorden förser oss med näring, som en mor sitt barn.

Mitt i myllan står bonden och gör sina val. Marken är ett universum av mikroliv, bakterier och mykorrhiza. En levande och aktiv jord bryter ned växtrester, ja till och med renkavlefrön, snabbare, gärna med hjälp av grund inblandning. Vi borde oftare ta spaden och titta under markytan, låta jorden rulla mellan fingrarna, krama om den med hela handen, lukta, se på strukturen, rötterna och masklivet.

Vi behöver vårda markens universum. Stallgödsel gör gott, liksom mångfaldsblandningar bestående av gräsarter, korsblommiga och kvävefixerande växter. Allt det här förökar bakterier, gynnar mykorrhiza och höjer mullhalten.

Enbart plöjningsfri odling är ingen garant för en miljövänlig växtodling. Men också talesättet ”stål mot ogräs” är oreflekterat och kan skada mer än det hjälper, när det går för djupt, när det vänder allt och kräver en för stor energiinsats. Även glyfosat är en återvändsgränd. Vi måste ta in ett större helhetstänk, som på allvar inkluderar grödans, ogräsens och växtföljdernas biologi.

Regenerativa konventionella eller ekologiska lantbruk kan vara möjligheter. Samtidigt visar nyare studier problem med höga kvävegivor. Nästan oavsett så finns sambandet ”kväve in – lustgas ut”. Någonstans i systemet uppstår läckaget. Och så behöver vi ta höjd för en biodiversitet i våra landskap.

Som om inte det här vore nog ska gården också vara lönsam. I den bästa av världar utgår bondens pris från varans värde, baserad på dess kvalitet och hur väl jorden har vårdats, och då ska bonden ha en större andel av kakan. Ett sätt är att korta vägen mellan gården och konsumenten, ett annat att nybilda mindre kooperativ med tydligare bondeperspektiv. I min värld borde livsmedlen, födan som ger oss liv, aldrig ingå i en kvartalsekonomi. I dag såg jag en notis om att Matifvete närmar sig 200 euro per ton: en iskall spekulation av någon som sitter på bondens rygg, en spekulation som inte heller gynnar den fattigare delen av världens befolkning.

Utsäde är en annan akilleshäl för bondens oberoende. Utsädet bör vara fritt från patent. Populationssorter ger gården största möjliga frihet utan kopplingar till kempaket. Då kan sorten också anpassas till ett lokalt klimat. Av självbevarelsedrift borde svenska staten satsa på reproducerbart eget utsäde av linjesort.

Den värsta fienden för utveckling är förhärdade traditionella tankemönster. Men att göra världen bättre utesluter inte att delvis köra i gamla bekväma plogspår eller bedriva ett slags vanligt lantbruk. Kul är till exempel att industrin för lantbruksredskap upptäcker ”hybridlantbruk”, med en kombination av kemisk och mekanisk ogräshantering. Företag som Steketee och Schmotzer har inkorporerats i nya ägarkoncept. Teknik som först utvecklades för ekologiskt lantbruk blir till nytta för alla.

Sammanfattningsvis: Det behövs ett rejält pannben för att vara bonde.

Eko- och växtodlingsrådgivare, Agri-kultur i Småland

Vi borde oftare ta spaden och titta under markytan, för vi behöver vårda markens universum. Vi måste ta in ett större helhetstänk, som på allvar inkluderar grödans, ogräsens och växtföljdernas biologi, skriver eko- och växtodlingsrådgivaren Hermann Leggedör.

Krönika: ”Det krävs pannben för att vara bonde”

Företagande

Vi borde oftare ta spaden och titta under markytan, för vi behöver vårda marken, skriver Herman Leggedör i ATL.