Någon klok person sa angående energideklarationer: ”Man skapar problem när man tillsätter någon att jobba med frågan.” Det tycks även gälla certifieringar som numera har gått till överdrift. Exempelvis ”Sommarmjölk” där korna går ute ”lite längre”. Var finns bevisningen att ”lite längre” är bättre? Eller ”Vänligare vete” som produceras som merparten av allt vete i Sverige, med klimatdeklarerad gödsel och såmistor (eller lärkrutor med ett finare namn).
Certifiering enligt svensk lag räcker
”Ständig förbättring” är en princip inom certifiering, men frågan är om vi efter decennier med miljö- och djurskyddsarbete har nått det som är tillräckligt bra? skriver ATLs krönikör Kersti Linderholm.
Detta är en krönika. Det innebär att slutsatserna i texten är skribentens egna. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
”Ständig förbättring” är en princip inom certifiering men frågan är om vi efter decennier med miljö- och djurskyddsarbete har nått det som är tillräckligt bra. Frågar verkligen konsumenten efter fler krystade regler som säckar för tvestjärtar, onödiga analyser och omfattande dagboksskrivande för lantbrukaren?
Certifiering kostar, vilket betalas av konsument eller producent, sällan av dem som hittar på reglerna. När det gäller ekologiskt betalar skattekollektivet notan.
I Naturvårdsverkets rapport ”Merkostnad för certifiering på gårdsnivå” från 2009 konstaterades att certifiering för ”Naturbeteskött” kostade nästan 4 kronor per kilo kött för den mindre producenten. För en stor producent var prislappen bara hälften. Stora djurbesättningar gynnas alltså. Vilken kund föredrar det?
Naturbeteskött låter ju fint. Men naturbeten finns på många mjölk- och köttgårdar och givetvis betas dessa, ofta med stöd från Landsbygdsprogrammet. Varför framhåller inte näringen det? En förutsättning är att det finns betesdjur och mjölkgårdarna är motorn som levererar betesdjur. Reglerna för ”Naturbeteskött” måste köpas för drygt en tusenlapp. På Sigills webbplats kan man läsa att en regel är ”minst 50 procent av gårdens betesmarker ska vara naturbetesmark”. Certifieringen borde gälla att naturbetena betas, inte vara en certifiering för gårdar med stor andel naturbeten.
Svar från Sigill: Nu är det enklare att certifiera naturbeteskött
Än märkligare är det med certifieringar där reglerna är hemliga. Ett exempel är Arlagården som beskrivs i svepande positiva ord men där regelverket inte ens går att köpa. Ofta framförs att ”kunden kräver” men hur ska kunden kunna ha någon åsikt när reglerna är hemliga? Och hur rimmar hemliga regler med transparens och trovärdighet?
Sverige har en omfattande lagstiftning som berör jordbruk. Det gjorde att ”Miljöhusesyn” lanserades 1996. En rimlig tanke var att oberoende, ämneskunniga revisorer skulle efterfrågas för revision mot Miljöhusesyn. Jag påbörjade en tidskrävande och kostsam resa mot att bli certifierad miljörevisor enligt ISO-systemet. Men näringen föredrog egna revisorer och nöjde sig inte heller med den omfattande lagstiftningen (exempel ovan).
Nyligen fanns i Land Skogsbruk en ledare som filosoferade över att det räcker med att certifiera skogen mot lagens krav. Intressant för kostnaden för lagregler betalar staten. Certifieringsregler däremot betalar näringen eller, för ekologiskt, staten.
När ovan nämnda rapport om merkostnad skulle publiceras 2009 ville vi (några tjänstemän) lyfta tanken om certifiering enligt svensk lag. Det var för kontroversiellt men vi fick in det i baksidestexten. I dag skulle jag ha föreslagit en certifiering enligt svensk lagstiftning och sunt förnuft.
Källa: Rapporten Merkostnad för certifiering på gårdsnivå, Naturvårdsverket nr 5960.
Detta är Kersti Linderholms sista krönika i ATL.