Att lyssna på äldre lantbrukare ger perspektiv. Inte minst när det gäller vädret. I år är inte första gången som skördar har torkat eller regnat bort. Eller när oväntade händelser i omvärlden har vänt upp och ned på marknaden.
Något som däremot framstår som nytt, vid en historisk jämförelse, är hur staten hanterar de år då skörd eller priser avviker från det tänkta normalårets. Krisstöd har blivit allt vanligare. Det har gått så långt att det under de senaste åtta åren har betalats ut statliga krisstöd till svenskt lantbruk under en majoritet av åren.
I år ska ett krispaket från EU och regeringen kompensera för sommarens torka och översvämningar. Förra året skulle ett krispaket kompensera för kostnadsökningarna som uppstod efter det storskaliga ryska anfallet mot Ukraina. Dessförinnan var det stödpaket på grund av torka och mjölkkris.
Varför har det då blivit så här? Lantbruk är ju en verksamhet som alltid har behövt parera dåliga år med goda. En näring där förmaningar om att lägga undan för sämre tider alltid har hörts. Så vad är det nya, om inte vädret och en grälsjuk omvärld är det?
Det korta svaret är att politiken har gett svenska lantbruk en urkass konkurrenssituation sedan EU-inträdet. Och nu märks på allvar konsekvenserna, när mycket skog på gårdarna har huggits för att parera de dåliga åren.
Problemet är följande: Svenska gårdar säljer sina produkter på en gemensam EU-marknad där konkurrenterna i andra länder har lägre produktionskostnader. Till viss del beror det höga kostnadsläget på sådant som inte går att påverka, likt kalla svenska vintrar som ställer höga krav på stallar. Men störst inverkan har politiska beslut, likt höga skatter och fördyrande nationella regler.
I goda tider tjänar svenska lantbruk mindre än konkurrenterna i andra länder. Och i dåliga tider blir läget svårare för svenska bönder tidigare. Den svaga lönsamheten minskar särskilt det sparade kapitalet och investeringsutrymmet, vilket med tiden försämrar konkurrenssituationen än mer.
Detta är grunden till att krisstöden avlöser varandra. Men i stället för att hantera kärnan till problemet – de hopplöst höga skatterna och det mördande regelberget – så lanserar politiken några lika små som pliktskyldiga krispaket. Med dessa stöd skjuts dock bara det verkliga problemet på framtiden.
För regeringen – med Kristdemokraterna i spetsen för jordbruksfrågorna – innebär dock läget en möjlighet till verklig förändring.
Det svenskt lantbruk behöver är precis den jordbrukspolitik som bör finnas i regeringens politiska DNA. Det vill säga en frihetligare linje, med skattesänkningar och regellättnader, som på sikt helt kan frigöra lantbruket från beroendet av statliga stöd. Alternativet till den borgerliga jordbrukspolitiken är dagens vänstermärkta politik, där alla delar av samhällskroppen inklusive lantbruket görs beroende av statliga stöd.
Den här krispolitiken måste få ett slut. Det behövs i stället en jordbrukspolitik för företagare.
