”Kriget i Europas kornbod skrämmer till eftertanke”

Livsmedelspolitiken är säkerhetspolitik, på ett sätt som vi inte sett sedan kalla krigets dagar. Det åligger EU och varje medlemsland att skapa förutsättningar för ett livskraftigt och produktivt lantbruk, som kan stå emot störningar till följd av krig och konflikter. EU måste premiera livsmedelsproduktion och minska beroendet av energi- och livsmedelsimport.

Kriget i Ukraina har pågått i ett år, fastän det känns som om kriget pågått längre. Även om det dröjde till den 24 februari 2022 innan Ryssland inledde en fullskalig invasion, har ett lågintensivt krig pågått om Donbass och Luhansk i östra Ukraina sedan 2014, då även Krimhalvön ockuperades.

Efter Rysslands krig mot Georgien 2008, var det inte svårt att se i vilken riktning Ryssland rörde sig. Tecknen fanns för all del att tyda innan dess.

Trots att det var uppenbart att den ryska strategin byggde på energimakt, fortsatte EU anförda av Tyskland att förlita sig på rysk gas, i stället för inhemska energikällor. Energipolitik är också säkerhetspolitik.

Den internationella handeln är känslig för störningar. Stängda gaskranar betyder inte bara dyrare uppvärmning, utan dyrare gödning, som leder till dyrare mat i affären.

Lägre skördar och försvårad spannmålsexport från Europas kornbod Ukraina, leder också till dyrare mat globalt. Prognoserna inför kommande skörd är illavarslande.

Vi har tydligt sett de långtgående konsekvenserna av störningar i utbudet av energi och livsmedel i form av en kraftigt ökande inflation, och med det stigande räntor. Den globala ekonomin är naturligtvis ett komplicerat system, som påverkas av många sammankopplade faktorer. Men det är tydligt att invasionen av Ukraina även är ett hårt slag mot den europeiska ekonomin.

Det säkerhetspolitiska läget är lindrigt uttryckt utmanande. Risken för att konflikten ska ta nya riktningar ökar ju längre den pågår. I bakgrunden finns stora geopolitiska krafter där Kinas manövrerande i förhållande till USA och EU är central.

Om Kina, med sitt stora behov av energi- och livsmedelsimport, knyter ett militärt och ekonomiskt försvagat Ryssland närmare sig, kommer det att få långtgående konsekvenser för säkerheten i Europa och Asien.

I det geopolitiska spelet är livsmedelsproduktionen avgörande. EU har en stor befolkning att försörja på en relativt liten yta. Jordbruksmarken är en begränsad tillgång, som hotas av exploatering och produktionssänkande avvägningar på miljöområdet.

I en orolig omvärld måste en hög och stabil livsmedelsproduktion vara målet för livsmedelspolitiken. Tillgången på gödningsmedel behöver säkerställas långsiktigt. Produktionen av läke- och växtskyddsmedel är också av vitalt strategiskt intresse för EU.

Precis som kontrollen över unionens i huvudsak familjeägda jordbruksmark, som riskerar att med tiden överföras till internationella pensionsfonder eller utländska stater – även här finns det lärdomar från Ukraina. 2013 gjordes en affär som gav två statliga kinesiska företag kontroll över en åkerareal stor som Belgien.

Efter privatiseringarna av sovjetiska kollektivjordbruk är det endast tio procent av jordbruksmarken som brukas av enskilda lantbrukare. Handeln med mark stoppades 2001 för att bromsa tilltagande ägarkoncentration och utländska intressen. 2021 gav ukrainska privatpersoner återigen möjligheten att köpa mark.

Europa är i ett ekonomiskt och säkerhetspolitiskt utmanat läge. Spannmålsexporten från Ukraina kan komma att vara osäker under lång tid. Liksom det europeiska jordbrukets produktivitet, särskilt med hänsyn till tillgång och pris på insatsvarorna. Därför måste jordbrukspolitiken mer än någonsin syfta till att fylla ladorna.

En av många lärdomar efter ett år av rysk invasion av Ukraina är att EU:s medlemsländer måste ha en god beredskap inför kommande vargavintrar. Det finns inte något alternativ.