Byråkratin verkar omöjlig att stoppa. Reglerna som ett lantbruk ska följa växer konstant.
Antalet lagkrav inom lantbruket år 1996 var 278, enligt forskningsprojektet ”Byråkratin belastar och kostar”. År 2016 hade mängden ökat till 603. Nu visar preliminära siffror att 2021 hade antalet lagkrav inom lantbruket växt till 654 stycken.
Till detta kan läggas alla andra krav från lagstiftaren på företag, som kring arbetsgivarfrågor och bokföring. Och utöver det tillkommer branschens egna regler och certifieringar, likt Arlagården och Krav.
Den svällande byråkratin i lantbruket har sin spegling i andra delar av samhället. Inom polisen, skolan och sjukvården ökar byråkratin trots återkommande ramaskrin från en kärnverksamhet som drunknar i papper och inte hinner med de egentliga uppgifterna.
Hur ska då utvecklingen förstås? I senaste numret av nyhetsmagasinet Fokus skriver tidningens politiske chefredaktör Johan Hakelius om den ständigt växande byråkratin. Johan Hakelius är för övrigt son till Olle Hakelius, en tidigare välkänd profil inom svenskt lantbruk som bland annat var ordförande för Svenska Lantmännen.
I Fokus-texten beskriver Johan Hakelius hur det för 35 år sedan fanns ett behov i Sverige av att förändra en inåtvänd och dyr offentlig verksamhet som medborgarna var allt mer missnöjda med. Därför infördes ett nytt marknadsinfluerat styrsystem – så kallat New Public Management. Det innebar en övergång till mål- och resultatstyrning av verksamheterna, vilket i sin tur krävde underlag för beslut och utvärdering. Statistik, rapporter och dokumentation ökade som följd, liksom antalet personer sysselsatta med all utvärdering och kontroll.
De professionella som utför kärnverksamheten – likt lärare, poliser och läkare – blev på det här sättet alltmer reducerade till föremål för kontroll och styrning, skriver Johan Hakelius och fortsätter: ”De kom att betraktas som ett särintresse och deras synpunkter på hur verksamheten skulle bedrivas belastades av ett slags jäv. (...) Det var managementbyråkratin som var opartisk och det var dess uppgift att forma organisationen på bästa möjliga sätt. Byråkraterna blev på så sätt både domare och spelare i den organisationsförändring som genomdrevs.”
Beskrivningen är träffande även för utvecklingen inom lantbruket. Byråkrater, på såväl myndigheter som företag, verkar ofta ha en splittrad roll i vilken de förväntas vara både opartiska och genomdrivare av reformer.
Det finns dock en viktig skillnad mellan lantbruket och vård, skola, omsorg. I de senare verksamheterna sitter i de flesta fall både byråkraterna och de som utför kärnverksamheten under samma organisatoriska tak. Det bör ha en viss återhållande effekt på hur mycket byråkratin kan svälla. Men den mekanismen saknas inom lantbruket.
I stället har Lantbrukssverige allt mer utvecklats till två olika världar. Den ena är myndighetshusens och huvudkontorens. Den andra är gårdarnas och kärnverksamhetens. Och det är många mil mellan dem.
De som beslutar om fler regler för lantbrukarna behöver sällan konfronteras med den verklighet som påverkas av dem – och det lär gälla i såväl myndigheter som en del av de stora livsmedelsföretagen. Resultatet av dessa skilda världar märks i en del av de mer extrema reglerna som en lantbrukare behöver följa, likt den om stenhögarna.
Den lantbrukare som lägger en hög med stenar vid sidan om åkern och låter dem ligga där i över ett år får inte flytta på stenarna igen utan tillstånd från länsstyrelsen. Bara ansökan kostar 2 900 kronor.
I den praktiska verkligheten är kraven obegripliga. Om det är något som svenska bönder har gjort sedan hedenhös så är det att flytta på stenar för att kunna odla mat.
I den isolerade byråkratiska verkligheten har dock regeln en viss logik. Stenhögar och murar är viktiga boplatser för djur, vilket lägger grunden för ett artrikt landskap.
Detta är också svårigheten med alla de regler som finns – de har sina poänger. Utan regler, lagar och byråkrati skulle det bli vilda västern.
Många som bor och brukar gårdar har dock en närmast nedärvd förståelse för vad som definierar ett ansvarsfullt förvaltarskap av natur – det kan vara att bevara vackra lövträd på åkerholmar, skydda sällsynta fåglars bon och utfodra skogens djur under hårda vintrar. Men sedan finns det sådana som ställer till det för alla andra – de markägare som utan reglerna skulle avverka de artrikaste skogarna som sparats i generationer och riva landsbygdernas kulturmiljöer.
Att minska lantbrukets regelberg kräver samarbete mellan byråkrater och lantbrukare. Tilliten behöver öka.
Tjänstemännen och -kvinnorna behöver komma närmare verksamheterna. En kontaktperson per gård hos länsstyrelsen med helhetsansvar kan vara en lösning.
Samtidigt behöver även lantbruksnäringen visa att allt sådant som regler och certifieringar ska säkerställa – lik artrikedom och god livsmedelskvalitet – klaras bäst med större frihet och inte fler regler.
Det behövs en frihetsreform inom svenskt lantbruk. Annars väntar en framtid där lantbrukaren har begravts i papper.
