Att landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) låter sig fotograferas med en svensk entrecôte i handen och ett leende på läpparna är en politisk markering mot en i delar kontraproduktiv hållbarhetspolitik.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) älskar kött. Med en entrecôte i högsta hugg pryder han omslaget i senaste numret av tidningen Livsmedel i Fokus.
I tidningens intervju med Peter Kullgren står det att statsrådet inte hymlar med att han är ”en köttälskare av stora mått”, som helst hämtar sitt kött från skogen eller köper det direkt från en gård.
Den här berättelsen – om statsrådet som föredrar kött på tallriken – är en som ofta återkommer när Kristdemokraternas tidigare partisekreterare Peter Kullgren intervjuas om sitt uppdrag som landsbygdsminister. I TT:s stora intervju från november med honom som nytillträtt statsråd kretsade mycket kring hans köttkonsumtion och jakt.
Att en landsbygdsministers matvanor i allmänhet och köttkonsumtion i synnerhet uppmärksammas är samtidigt inget nytt. Den socialdemokratiske landsbygdsministern Sven-Erik Bucht skapade stora rubriker i februari 2016 för sitt uttalande: ”Jag äter kött, jag tycker om kött!”
Varför väcker då köttätande så mycket intresse i media? Och varför framhåller Kristdemokraterna och Peter Kullgren så gärna hans konsumtion av kött?
Svaret finns i entrecôtens politiska laddning. Allt oftare pratas det om att mänskligheten behöver skippa biffen, flygresorna och de bränsleslukande bilarna för att klara hållbarhetsomställningen.
På varje område presenteras också en enkel lösning. Köttbiten ska ersättas med veganska biffar. Flygresorna till fjärran länder med hemester. Och dieselbilarna ska bytas mot elbilar.
I själva verket är det dock svårare än det låter.
Om elbilarna får sin energi från kolkraftverk är inte mycket vunnet, särskilt inte om produktionen av bilarna ska tas med i ekvationen. Att ersätta kött med växtbaserade alternativ är inte heller per automatik ett hållbart val.
Det är definitivt positivt att välja bort importerat kött från feedlots på andra sidan jorden och i stället äta svenska bönor och rotfrukter. Däremot är det inte alls lika hållbart att ersätta svenskt naturbeteskött med sojabiffar, avokador och mandlar.
För svenska nötdjur som har betat naturbetesmarker har bidragit till att bevara en naturtyp som sprudlar av rödlistade arter och har en biologisk mångfald jämförbar med tropiska skogar. Hitflugna avokador kan däremot vara producerade i fjärran länder med stort negativ påverkan på vattenresurser och biologisk mångfald.
Det här lär också vara bakgrunden till att landsbygdsminister Peter Kullgren så gärna låter sig fotograferas med en svensk entrecôte i handen och ett leende på läpparna – det är en politisk markering mot en i delar kontraproduktiv hållbarhetspolitik.
För Kristdemokraterna är det dessutom en markering som tjänar flera syften. Dels går den här typen av markeringar hem hos partiets nya prioriterade väljargrupp – lantbrukare och andra som inser det hållbara i svensk livsmedelsproduktion. Dels har poserandet med kött en tendens att reta gallfeber på en del av KDs politiska motståndare, som anser att partiet tar för lätt på klimat- och miljöfrågorna.
Att som statsråd vifta med en stor köttbit kan framstå som obrytt inför klimatförändringarna. Det är som om klimat- och miljöministern skulle köra en gammal bränsleslukande Mercedes-terrängbil.
Men den som hårt kritiserar Peter Kullgren hamnar direkt i fel tunna. För de köttbitar som landsbygdsministern talar sig varm om är alltid från vilt eller svenska gårdar. Och det ändrar allt. Det gör att Peter Kullgren står på samma sida som stora delar av miljörörelsen, som ofta framhäver värdet av att svenska naturbetesmarker fortsätter att betas.
Viltet i skogen och nötdjuren i hagen bidrar alla på sitt sätt till att artrika landskap inte förbuskas och med tiden ersätts av monotona granskogar. Dessa djur äter också något som människan inte kan tillgodogöra sig – gräs. Och detta gräs betas eller slås på marker där alternativet väldigt sällan är bönor eller spannmål för humankonsumtion.
Att Peter Kullgren gärna pratar om hur mycket kött han äter lär vara ett mycket medveten politiskt utspel. Det innebär en positionering som kan förena Kristdemokraterna och delar av miljörörelsen.
Dessutom lär försvaret för köttet var något som särskilt kan bidra till att fånga väljare på landsbygderna. Grupper som från sitt fönster kan se nötdjurens och i viss mån även viltets nytta i vården av naturlandskapet.
För det verkar finnas en växande skillnad mellan hur kött, såväl som mjölk, värderas i stad respektive land. I storstädernas butiker och caféer framstår det som att de veganska alternativen blir allt fler. På landsbygderna domineras utbudet fortsatt av den vanliga mjölken och köttet. Och på sitt sätt är det naturligt – närheten till mulens landskap skapar en annan förståelse för köttproduktionens miljönytta.
När landsbygdsministern talar sig varmt om kött signalerar han också att han finns på landsbygderna. Att han ser det som landsbygdernas väljare ser – det betade artrika landskapet.
