d
Debatt13 februariKommentera

”Köttbristen är politisk”

Köttbristen förklaras inte av snöoväder och storhelger utan av politik, skriver centerstudenten Maria Kollberg.

"Jordbruket kräver långsiktighet och tydliga spelregler", skriver skribenten. FOTO: MAGNUS LEJHALL

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Det gapar tomt i köttdisken runt om i landets matbutiker. Snöoväder och storhelger framhålls som en anledning till att bristen på nötkött är slående. Men förklaringen går djupare än så. Enligt Jordbruksverket minskade nötköttsproduktionen i Sverige med 10 procent under 2025 jämfört med året innan. Detta är inte en följd av storhelger och snökaos. Det är en konsekvens av en politik som systematiskt missgynnar lönsamheten för bönderna.

De som drabbas hårdast av tuffa ekonomiska tider inom lantbruket är de små och medelstora gårdarna. När dessa typer av lantbruk lägger ner får det förödande konsekvenser både för Sveriges totalförsvar och lokalsamhällen. Det är de mindre producenterna med stor geografisk spridning i landet som är anledningen till att kötthyllan på ICA sällan gapar tomt, förenklat till följd av kortare transportsträckor. De stora matproducenterna har också en vital roll i totalförsvaret, men utan de mindre producenterna går livsmedelspusslet helt enkelt inte ihop. För att inte tala om de livsverk som går i kras för den enskilde bonden som tvingas lägga ner sitt lantbruk på grund av dålig lönsamhet. En lönsamhet som konsekvent nedprioriteras av staten.

I dag roffar staten åt sig en stor del av värdet från lantbruket via flertalet skatter. Exempelvis går en större andel av matkronan till momsintäkter för staten än till bonden. Det innebär att svenska bönder inte konkurrerar på samma villkor som övriga bönder inom EU vilket försämrar konkurrenskraften för svenskt lantbruk. Lägg där till en lågkonjunktur på en redan dålig lönsamhet och resultatet blir en fortsatt trend av lantbruk som lägger ner, en efter en.

Hur ser lösningen ut då?

Staten bör inte kasta ännu mer pengar på jordbruket för att stimulera produktionen. Det har testats tidigare, vilket ledde till kostsam överproduktion av mejeriprodukter eftersom staten inte var bra på att förutspå efterfrågan.

Men även om drömscenariot är en värld där jordbruket klarar av att stå på egna ben måste vi också förstå det bidragsberoende vi försatt jordbruket i.
Lösningen är inte heller att drastiskt kapa budgeten för EU:s gemensamma jordbrukspolitik, som nu ligger som förslag för kommande programperiod. Det skulle snarare riskera att slå ut ännu fler små och medelstora gårdar. Men att begränsa de riktade bidragen, som inte tar hänsyn till lokala förhållanden, till förmån för generella bidrag är en bra början. Att frigöra jordbrukets subventioner på diesel till valfritt drivmedel är ett annat exempel. Staten måste ge svenska bönder den tillit de förtjänar att göra rationella, långsiktiga och hållbara val.

Att ha en jordbrukspolitik som gör en U-sväng var fjärde år är inte hållbart. Jordbruket kräver långsiktighet och tydliga spelregler. I en osäker värld behöver vi varenda bonde och vartenda lantbruk. Svenska staten ska inte lägga krokben för våra bönders livsverk och bidrag till totalförsvaret. Sverige behöver en politik som ökar lönsamheten, inte bidragsberoendet, för våra bönder.