facebooktwittermail d

”I en kortsiktig värld är lantbruket ständigt på bristningsgränsen”

Att bara fånga dagen känns utslitet på fler än ett sätt. Vi bör plocka ner Carpe Diem-tavlorna, skriver ATL:s nya krönikör Magdalena Hermelin.

Magdalena Hermelin sitter på huk i odling.
Magdalena Hermelin i grönsaksodlingen. FOTO: ANDERS KRISTENSSON

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Vi överröses med uppmaningar om att fånga dagen. I många hem hänger tavlor med fraserna ”Carpe Diem” eller ”Lev i dag”. Och de efterlevs mer än någonsin.

Korta perspektiv fungerar dock inte i på svenska gårdar, där vi jobbar med fleråriga växtföljder och nästan hundraåriga cykler i skogen.

I en kortsiktig värld tvingas vi som behöver planera vår odling långt i förväg jobba på bristningsgränsen. De senaste åren ger många exempel på det.

2018 stod vi inför den torraste och varmaste säsongen i mannaminne. Det var bevattningsförbud för privatpersoner. Folk var ”miljömedvetna” och det talades mycket om klimat. Vad man skulle äta, att inte slösa, global uppvärmning. Det var perspektivet för dagen, då.

Vi lantbrukare levererade så gott vi kunde men det var svårt för många. Djur fick gå till nödslakt och skördarna blev dåliga.

2021 var vattenbristen som bortglömd. Pandemin ledde till att alla var hemma – semester i varmare länder var det inte tal om. Så en pool borde väl ändå byggas? Och altanen som det så länge har pratats om.

Sagt och gjort för många. Priset på virke sköt i höjden och byggmaterial blev en bristvara. Skogsägarna levererade så mycket de kunde.

Idag 2022 är många av de nya poolerna iskalla. Elpriset har gjort att det är för dyrt att ha poolen varm. Kallbad har i och för sig trendat rejält de senaste åren, men en varm bastu efter kan bli svårt.

Det fina virket som var dyrt och svårt att få tag på för två år sedan har nu omvandlats till ved. Ved är nu en bristvara.

Maten blir också dyrare, insatsvarorna vi lantbrukare arbetar med har skjutit i höjden. Media och befolkning klagar på den dyra maten och ger varandra tips hur man kan spara in på frukt och grönt, kött och ägg. Det står mindre om spartips på cigg, besök hos frissan, tv- och klädinköp.

Ännu en gång svänger efterfrågan snabbt och oväntat. Konsument köper den lite billigare maten, producerad i andra länder med andra klimatavtryck och andra löner, till förmån för den som är odlad och producerad här, i Sverige. Återigen får vi producenter anpassa oss, så gott det går.

I en kortsiktig värld där trender skiftar snabbt och lagerhållningen är minimerad jobbar ofta jord- och skogsbruket på bristningsgränsen – antingen producerar vi för mycket eller för lite. Riskerna ligger på gårdarna.

I politiken är perspektivet också kortsiktigt. Trots att de flesta verkar överrens om att ökad självförsörjning och lokalproducerat är en central väg till en trygg och säker framtid saknas en politik för att stimulera en sådan utveckling. Dagens politiker är nästan kortsiktigare än poolägarna med sina iskalla pooler som äter holländska tomater och polsk köttfärs.

Men vi i lantbruket ger oss inte, vi jobbar på och levererar så gott det går. Tills det inte längre går.

Att bara fånga dagen känns utslitet på fler än ett sätt. Vi bör plocka ner Carpe Diem-tavlorna och ersätta dem med en annan fras: ”Framtiden tillhör dem som förbereder sig för den i dag.”

Magdalena Hermelin
grönsaksodlare