Torka, bränder, skyfall, och översvämningar. Alla blir de allt vanligare till följd av de klimatförändringar som sker i klimatkrisens fotspår. Det hotar vår vatten- och livsmedelsförsörjning, orsakar såväl materiell som ekonomisk skada för både enskilda individer som för samhället i stort och det riskerar att hota hela ekosystems fortlevnad.
Även om mänskligheten skulle upphöra med alla fossila utsläpp och all miljö- och klimatskadlig verksamhet över en natt så kommer klimatförändringar och extremväder att orsaka stor skada för en lång tid framöver. Vi behöver därför se till att vara väl förberedda för detta på alla samhällsnivåer. Detta inte minst i form av stärkt krisberedskap hos nationella och lokala myndigheter samt starkare civil beredskap hos den breda allmänheten.
Effekterna av klimatförändringarna finns inte i någon avlägsen framtid, de sker här och nu. Såväl översvämningar som skogsbränder och torka har skett flera gånger i Sverige bara de senaste åren med skogsbranden i Västmanland år 2014, den varma och torra sommaren år 2018 och skyfallet med den efterföljande översvämningen som inträffade i Gävleborg år 2021 som orsakade skador till miljardbelopp.
Inte heller i år har vi varit förskonade i och med det varma och torra vädret vi fick uppleva i början av sommaren och de översvämningar som skett i bland annat Åre. Båda med stora konsekvenser för inte minst lokal miljö.
Dessa händelser måste ses som en väckarklocka. En väckarklocka som får oss att inse att vi både här och nu måste agera kraftfullt för att stoppa klimatförändringarna och att vi här och nu måste bli betydligt bättre på att hantera de kommande klimatrelaterade kriser som vi står inför.
När nästa torka, skogsbrand eller översvämning inträffar behöver såväl myndigheter som enskilda individer vara betydligt mer förberedda. I takt med att extremvädren blir allt vanligare och allt värre är detta inte bara något önskvärt, det är ett måste.
Myndigheter som inte kan kommunicera med varandra, kommuner som inte har planer för hur man ska agera för att hantera kriser och samtidigt upprätthålla samhällsservicen och enskilda individer som inte vet hur de ska agera om en översvämning, ett längre elavbrott eller brist på dricksvatten och livsmedel blir en realitet, hör dåtiden till.
Den jobbiga sanningen är att vi tvingas planera för att det kommer bli sämre innan det kan bli bättre. Vi behöver säkerställa att infrastruktur och bebyggelse blir mer tålig och motståndskraftig, bland annat gällande isolering, dagvattenhantering och VA, samt vi måste planera bättre för en långsiktigt hållbar vattenresursförvaltning och effektiv vattenanvändning. Detta både för att säkra tillgången till dricksvatten och för att säkra skördar, även i händelse av torka.
Vidare behöver vi en gång för alla se till att kommuner och regioner tar sitt beredskapsansvar på allvar samt att myndigheter enkelt och effektivt ska kunna samarbeta och kommunicera med varandra och med exempelvis näringsidkare och civilsamhällesorganisationer när kriser inträffar. Sveriges krisplanering på den här fronten är oerhört bristfällig, vilket inte minst blev snabbt tydligt under coronapandemin.
Det såklart viktigaste vi kan göra är att göra vårt yttersta för att de klimatrelaterade kriserna inte ska ske över huvud taget. Såväl i Sverige som i EU och internationellt måste de fossila utsläppen minska kraftigt om vi inte ska tvingas gå de allra mest extrema kriserna till mötes. Situationen är allvarlig och om vi inte agerar nu är det vi själva som får betala priset.
