Klyftan i miljöfrågor ökar i Finland. På ena sidan de gröna och urbana, på andra sidan jordbrukare och landsbygd. Det är ingen hållbar utveckling.
Det är svårt att säga exakt när den här konflikten började eskalera.
Att det finns motsättningar mellan stad och land, och i viss mån mellan miljöintressen och lantbruk, är i sig inget nytt. Men något har definitivt hänt under det senaste decenniet i Finland när det gäller just detta. Och klyftan tycks bara vidgas.
På ena sidan det vi slarvigt kan kalla miljörörelsen, men i främsta ledet De Gröna som är Finlands Miljöpartiet och för närvarande ett av fem regeringspartier. På andra sidan jord- och skogsbruk och andra landsbygdsnäringar med Centern och lilla Svenska Folkpartiet (även de regeringspartier) som sina kanske närmaste politiska bundsförvanter.
Det senaste exemplet på de här motsättningarna är de nyligen avslutade budgetförhandlingarna. De Gröna satsade inledningsvis på en debattkampanj för bland annat ökad beskattning som skulle drabba jordbruket. Av detta blev det till slut inte mycket, och MTK och SLC (LRF:s motsvarigheter) förklarade sig rätt nöjda med budgeten.
Innan dess hade SLC, den svenskspråkiga organisationen, gått ut med ett pressmeddelande med rubriken ”Grönas förslag hotar Finlands matproduktion”. Det säger en del om var positionerna och tonläget ligger i nuläget.
Men motsättningarna sitter djupare än en enskild budgetförhandling. Exempelvis i Österbotten har antagonismen bland annat ökat i takt med populationerna av varg, skarv och säl.
Här står även vissa myndigheter i skottlinjen när landsbygdens frustration ventileras. Det upplevda motarbetandet av landsbygden uppfattas gärna också som urbant, och De Gröna är i praktiken ett storstadsparti.
Just nu är klimatet utan tvekan den mest infekterade frågan. Och det är givetvis beklagligt, eftersom det är en av vår tids viktigaste frågor.
Vi har mer eller mindre fått en situation där skyttegravarna grävs allt djupare på två sidor trots att de egentligen har samma övergripande mål: Motarbeta klimatförändringen, en sund matproduktion och välmående skog.
Mycket bottnar troligen i den ytterst förvirrade klimatdebatten. ”Informationsflödet om klimatfrågan” vore kanske en mer korrekt beskrivning, men det handlar trots allt – och tyvärr – i hög grad om att vinna opinion.
Ät mindre kött, drick inte mjölk från metanrapande kossor och stoppa all kalavverkning. Enkla och lättfattliga argument, som oftast backas upp av globala siffror. Det ryms i ett inlägg på Twitter.
Det är betydligt svårare att marknadsföra fleråriga vallars kolbindande effekt, nordiska mjölkkors jämförelsevis låga utsläpp per liter mjölk och den effektiva samverkan mellan kött- och mjölkproduktion. För att inte tala om att beräkna skogens och skogsbrukets totala effekt med avseende på bindning och utsläpp av kol.
Ändå är det med relevanta fakta som klimatkampen måste föras. Om insatserna ska göras verkningsfullt och på rätt ställe behöver även miljörörelse och gröna politiker – och ja, journalister – kunna se förbi förenklade symbolfrågor.
Och de som företräder lantbrukets och landsbygdens intressen tjänar ingenting på att gräva ner sig djupare i sin skyttegrav.
I dag måste de som tillgodoser vår efterfrågan på inhemsk och närproducerad mat också kunna motivera den produktionen – hur märkligt detta än låter – på ett begripligt sätt.
Tom Forsman
Tom Forsman är jordbruksreporter på Vasabladet, Finland.
