facebooktwittermail

”Klimatfrågan lågt prioriterad i Ryssland”

Klimatförändringarna kan få stora negativa konsekvenser för Ryssland. Trots det är utvinningen av olja, gas och kol prioriterad, skriver Bo Libert i en utblick.

Bo Libert.
Bo Libert. FOTO: PRIVAT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Utblick är ledarsidans vinjett för skrivna utblickar. Här skriver gästande eller fasta skribenter från nära och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen.

Det blir varmare i Ryssland. Under 1900-talet ökade genomsnittstemperaturen med 1,3 grader att jämföra med den globala ökningen på 0,7 grader. 2020 var det varmaste år som registrerats.

Många ryska jordbrukare ser fram emot ett varmare klimat. Det mildare klimatet kan bidra till ökad produktion men kanske inte i de viktigaste produktionsområdena i söder där mycket höga temperaturer och torka är begränsande faktorer.

Prognoser om hur jordbruket påverkas av klimatförändringarna är förstås notoriskt osäkra. Det finns kalkyler om att spannmålsskörden skulle minska med 17 procent till 2050, mest i de sydliga viktiga produktionsområdena. Längre norrut i den europeiska delen av Ryssland kan produktionen öka.

Uppvärmningen har sina plus och minus för Ryssland. En navigerbar Nordostpassage och lättare tillgänglig fossil energi ses som positivt liksom att uppvärmningen av hus underlättas. Större vattenflöden kan öka utbytet av vattenkraft.

Sedan finns förstås en rad negativa konsekvenser av en alltmer extrem väderlek: torka och vattenbrist eller stora regnmängder. Enorma skogsbränder har blivit vanliga.

Under sommaren 2020 brann 20 miljoner hektar i Sibirien. På tundran har de varmare temperaturerna medfört problem för stabiliteten av infrastruktur.

Olje- och gasproducerande länder ser gärna de internationella klimataktiviteterna som försök att underminera deras komparativa fördelar. Ryssland är inget undantag och då fossila bränslen 2018 bidrog med drygt en fjärdedel av BNP kan man förstå oviljan att slakta den frikostigt mjölkande kon.

På den allra högsta politiska nivån är man också ganska vag vad beträffar kopplingen mellan användningen av fossil energi och klimatförändringarna. Det är ingen känsla av kris som förmedlas och det finns ingen stark klimatopinion. Fossil energi ses även fortsatt som ett lokomotiv för den ekonomiska utvecklingen.

I klimatsammanhang är 1990, Sovjetunionens sista år, basåret för beräkningen av koldioxidutsläpp.

Sovjetunionen var långt ifrån energieffektivt och sedan dess har mycket av industrin försvunnit. 2017 var utsläppen av koldioxid i Ryssland 32 procent lägre än 1990.

Landet står dock alltjämt för den fjärde största utsläppsnivån av växthusgaser, per capita tre gånger mer än Sverige.

Rysslands åtaganden under Parisöverenskommelsen är mindre än vad som hänt per automatik sedan 1990 och hindrar inte ytterligare utvinning och användning av olja, gas och kol. Landet använder upptagningen av koldioxid i de enorma skogsarealerna för att förbättra statistiken.

Ryssland bedriver knappast något aktivt klimatarbete även om president Putin nyligen har satt upp målet att uppnå ”klimatneutralitet” 2060 – att jämföra med Sveriges mål 2045.

Det finns planer och strategier men reella åtgärder skjuts på framtiden.

Nya gasfyndigheter i norr kan exploateras i det varmare klimatet och LNG – Liquified Natural Gas (flytande naturgas) – är fokus i en ny satsning. Man planerar en fördubbling av gasproduktionen mellan 2019 och 2035. Eftersom Nordostpassagen numera är isfri flera månader om året så är export av gas till Asien ett alternativ till den europeiska marknaden. Ökande metanutsläpp är en konsekvens och under klimatmötet i Glasgow ville Ryssland inte skriva under ett avtal om att minska dessa utsläpp.

I få andra länder kommer klimatförändringarna att få så stor betydelse som i Ryssland, världens största land. Men den nationella politiken är inte särskilt engagerad i att försöka mildra klimateffekterna.

 

Bo Libert

Bo Libert är agr dr och var lantbruksråd vid den svenska ambassaden i Moskva 1988–1990 och har därefter arbetat på OECD, Naturvårdsverket och FN. En stor del av dessa engagemang har rört miljö- och naturresurser i Östeuropa.