”Vi klarar oss utan vildsvin, men inte utan lantbruk”

Den afrikanska svinpesten är ett faktum i Sverige och frågan om vildsvinens vara eller icke vara har seglat högt upp på agendan. Det börjar kännas som standardpraxis att en fråga som lantbrukets företrädare gjort sitt yttersta för att belysa i alla år når medielandskapets skrivbord först när en kris uppstått. Det är inte läge att ropa ”vad var det vi sa?” med tanke på hur medborgare och olika näringar i det drabbade området påverkas, men det är ett gyllene tillfälle att en gång för alla få allmänheten med sig på tåget. På slutstationen finns förhoppningsvis en kraftigt reducerad vildsvinsstam.

Det här ämnet berör jag högst medveten om risken att få hela jägarkåren efter mig, min egen sambo inkluderad, men fler måste våga ifrågasätta en misslyckad viltförvaltning när den leder till problem som påverkar hela samhället. Vildsvinen, tillsammans med annat vilt, är bara ett av många problem som de senaste decennierna lagts till på listan över hot mot den svenska livsmedelsförsörjningen. Skillnaden är att det finns en till synes enkel lösning, och den är att skjuta fler. För mig är den enkel, men alla är inte överens.

Jag är själv jägare. Jag är också markägare och lantbrukare. Att få nämna dessa tre epitet i samma mening nuförtiden blir allt mer ovanligt, och kanske är det roten till hela problemet. Under fliken ”varg” kan man på jägareförbundets hemsida bland annat läsa ett stämmobeslut från 2019 som listar ståndpunkter om vargförvaltning. Målet är att ha så få vargar som möjligt i Sverige och man menar till exempel att människors livsvillkor och möjlighet att utveckla och bevara sin livsstil bör beaktas. Under fliken ”vildsvin” och ”dovhjort” hittar jag inga stämmobeslut eller likande formuleringar, trots att dessa viltarter har en enorm påverkan på lantbrukets möjlighet att bedriva sina verksamheter. Gudarna ska veta att det är mänskligt att vara inkonsekvent, men för att skapa långsiktig trovärdighet i en fråga bör man kanske se över sina bästa argument en gång till.

Ska vi tala klarspråk, och det tycker jag allt jämt att vi ska, finns det en stor drivkraft i svensk jakt som sällan nämns. I synnerhet inte när jakt eller utebliven sådan ska försvaras, och det är att det är kul att jaga. Man kan åberopa termer som ”viltvård” och ”jakttradition” hur många gånger som helst, min erfarenhet är att dagens moderna jakt allra främst är en sport. Det är i sig inget fel i att intresse driver jakten framåt, men när enskilda viltarter expanderar till absurda nivåer kan inga intressen gå före livsmedelsförsörjningen i Sverige. Det måste till en allmän samsyn kring balansen mellan de vilda djuren och matproduktion, mellan förvaltare av både mark och vilt. I min värld kan vi vara utan vildsvinen, svårare blir det utan svenskt lantbruk.