”Fler än direktörer i storstan ska kunna köpa skog”

”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser”, heter det. Det gäller nog i hög grad debatten om skogen och landsbygdens möjligheter att erbjuda goda livsmöjligheter. Senast ut är skogsvännen Leif Öster som vill släppa bolagen fria att köpa upp gårdar runt om i landet.

Nyligen berättade ATL om skatteekonomen Roger Akelius, som privat har köpt skog i Sverige för 1,4 miljarder kronor. Planen är mest troligt att utnyttja ett kryphål i lagstiftningen och testamentera innehavet till ett aktiebolag.

Jordförvärvslagen medger inte att aktiebolag får köpa skogsfastigheter av privatpersoner. Det är en inskränkning av äganderätten, tycker Leif Öster. Själv tycker jag det är ett skydd för den enskilda äganderätten.

Statliga Sveaskog har ett ägarkrav på sig att sälja av en del av sitt stora skogsinnehav. Det gör man genom att sälja lågproduktiv skog i Norrbotten, men aldrig att jag får köpa en bit av den gamla kronoskogen som gränsar till mitt skifte i Småland. Bolagsägd skog värderas 25 procent mer än privatägd skog, den som vill ha skogen som endast kapitalplacering bör alltså gilla ett förslag att släppa loss bolagen.

För alla som värderar möjligheterna att få sin utkomst av skogen, eller värnar alternativa produktionsmetoder, eller bara vill att deras barn ska få ärva den mark som släkten ägt och brukat i generationer, finns det dock starka skäl att fundera över andra sätt att stödja landsbygden.

Det som händer nu är en gradvis utarmning av landsbygden, som förmodligen inte står 1960-talet långt efter.

Antalet mjölkgårdar minskar i snabb takt. Service som bensinstationer och matvarubutiker läggs ned. Gårdar säljs till ”utbor”, alltså ägare långt från produktionsenheten. Vindkraftparker växer upp i industriformat och avskräcker de som vill flytta ut till lugnet. Ungdomarna på lantbruksgymnasierna blir avbytare i stället för fria bönder, den nya tidens drängar.

Vi har ändå över 300 000 privata skogsägare. Människor som bryr sig om sin mark, vårdar den, ser sig mer som förvaltare i väntan på en ny generation.

Men i Finland finns det dubbelt så många enskilda skogsägare, och innehaven är som genomsnitt mindre. Det fungerar och skogen blir en boost till familjeekonomin, och med flera ben som turism och gårdsförsäljning skapas det sysselsättning.

De höga skogspriserna är mest av ondo, sett ur ett långsiktigt privat ägarperspektiv. Hur ska fler privatpersoner som inte är välbeställda direktörer i storstan kunna köpa en fastighet när priserna närmar sig tusen kronor skogskubikmetern i södra Sverige? Och hur löser man arvskiftet på ett rättvist sätt när det finns flera syskon? Dela upp de lite större fastigheterna är ofta lösningen, men det ger också sämre produktionsenheter.

Leif Öster skriver att vi ”behöver nya åtgärder för en levande landsbygd.” Det är något att verkligen ta fasta på. ”Kanske skattelättnader” är det mest konkreta vi får. Jag efterlyser ett batteri av förslag som får diskuteras och värderas.

Att avskaffa jordförvärvslagen och låta aktiebolag konkurrera ut enskilda köpare är dock ett förslag som inte behöver läggas ned i förslagslådan.