facebooktwittermail d

”Snart kan inte vem som helst köpa en gård?”

Att privatpersoner av institutionell karaktär kan köpa på sig enorma arealer skog verkar tvinga fram en striktare tillämpning av Jordförvärvslagen. Men att – som länsstyrelsen i Jönköping nu gör – gynna aktiebolag framför privatpersoner är problematiskt.

Ett landskap i förändring. FOTO: BJÖRN RÖHSMAN/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Något historiskt har inträffat i skogarna mellan Eksjö och Vimmerby. Staten stoppar en privatpersons köp av en skogsfastighet med hänvisning till att det inte skapar en levande landsbygd.

Det inträffade kan markera ett systemskifte på marknaden för jord- och skogsfastigheter. Efter ett par årtionden av svag statlig kontroll av vem som får köpa en lantbruksfastighet kan kontrollen komma att öka.

Innan vi går in på det aktuella fallet bör vi också konstatera att det är mycket som får pendeln att svänga mot hårdare statligt urval av vem som får köpa gårdar, särskilt i områden klassade som glesbygd. För samtidigt som den stadsnära landsbygden blomstrar fortsätter många landsbygdsområden med långa pendlingsavstånd till en stads mer diversifierade arbetsmarknad att utarmas.

Det är dessa områden som politikerna särskilt har för ögonen när de i det ena högtidstalet efter det andra slår fast att ”hela landet ska leva”. För det är där det är som kämpigast. Det är där det finns skäl att tala om att Sverige delas.

Ett skäl till att det är tufft att leva, bo och framförallt verka i glesbygdsområden är att jobben försvinner. I ett parförhållande är det ofta svårt för båda att hitta ett jobb inom sitt område på en liten ort. Har vi en eller två generationers perspektiv på det har det offentligas närvaro minskat. De mindre tätorternas postkontor, bankfilialer och polisstationer är borta. Samtidigt har bruken effektiviserats och kommit att anställa allt färre, om inte verksamheten har flyttat utomlands.

En bransch som dock länge har hållit landsbygdsområden levande är lantbruket. En gård går inte att flytta. Traditioner har också varit starka i bondesläkter. Kärleken till jorden betydande.

Länge märktes inte heller riktigt det stålbad som svenskt lantbruk har gått igenom när verksamheterna skulle växa och bli större. När tio gårdar blev till en fortsatte ändå landskapet att brukas och hållas öppet.

Men nu står det allt oftare och väger, mellan om det öppna landskapet ska bevaras eller beskogas. Om några av de sista arbetsgivarna i en bygd ska försvinna – gårdarna som bebos och brukas av sina ägare.

Orsaken är att vi ser allt mer av en aningen ny typ av köpare av jord- och skogsbruksfastigheter. Det är personer som söker en stabil kapitalinvestering. Särskilt när börserna skälver och inflationen skenar är det naturligt att söka sig till jord och skog i Sverige. Stabilare placering är svår att finna – det skulle möjligen vara guld, diamanter och schweizerfranc.

Men problemet med den här typen av investerare i mark – ur ett politiskt perspektiv där det önskas att hela landet ska leva – är att de inte avser att bo och verka på orten där de äger jorden och skogen. Hårdraget kan man säga att förhållningssättet till lantbruksfastigheten mer liknar det till ett värdepapper. Det här får effekter på hur fastigheterna ofta sköts. Det rationella för den som enbart ser en gård som en kapitalplacering är att stycka av hus, plantera igen åkrar med skog och riva gamla ekonomibyggnader.

Detta innebär att glesbygdernas gårdar går samma öde till mötes som bruken, den offentliga servicen och nästan allting annat som förr fanns på orten. Kontrollen över dem distanseras. Ägarna blir några utan koppling till platsen, och möjligheten att någon en dag skulle dra igång ett jordbruk igen försvinner.

Möjligheten till en levande landsbygd beskärs kraftigt.

Samtidigt är det här tillvägagångssättet inget nytt under solen. Det är så skogsbolagen har agerat i alla tider.

Det är också därför som det finns spärrar i lagstiftningen så att bolag, stiftelser och andra så kallade institutionella ägare inte ska kunna köpa på sig hur mycket jord och skog som helst. Lagen kräver att för att ett bolag ska kunna köpa mer mark måste det sälja lika mycket mark någon annanstans – eller avstå motsvarande mark till staten för naturvård.

Men det nya nu är att vi ser privatpersoner som agerar likt en institutionell ägare.

Den som har kommit att personifiera den nya typen av skogsköpare är finansmannen Roger Akelius. Han har på kort tid köpt på sig enorma arealer skog över hela landet och lär nu vara den privatperson som äger mest skog i hela landet. Bara i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland har han sedan november i förra året köpt skog för 669 miljoner kronor, enligt Dagens Industri. Men inköpen har varit omfattande även i södra Sverige.

Priserna han betalar är också höga. Roger Akelius aktiviteter har bidragit till att höja priserna på skogsmark i hela landet. Så den dag han slutar att köpa skulle det kunna få motsatt effekt – priserna faller.

Roger Akelius skogsköp har dock stött på patrull, i alla fall i skogarna mellan Eksjö och Vimmerby. Det är han som är privatpersonen som länsstyrelsen i Jönköping nyligen har vägrat förvärvstillstånd av en skogsfastighet. Motiveringen är att hans köp inte främjar sysselsättningen eller bosättningen på orten.

Att stoppa gårdsaffärer är något länsstyrelsen kan göra i glesbygdsområden, då det där krävs förvärvstillstånd för att få köpa en lantbruksfastighet. Men att neka privatpersoner är ytterst ovanligt. Det har under årtionden nästan varit som om paragraferna inte har funnits.

Men nu kan tiderna komma att ändras.

Det är välkommet att tillämpningen av Jordförvärvslagen ses över. Att vi allt oftare ser privatpersoner som agerar likt institutionella köpare manar till anpassning från myndigheter och lagstiftare.

Samtidigt vore det besvärande om Länsstyrelsen i Jönköpings ställningstagande mot Roger Akelius skogsköp blir prejudicerande. Orsaken är att länsstyrelsen i ärendet gör ställningstagandet att det vore bättre om ett lokalt verksamt skogs- och sågverksbolag fick köpa marken, då det bättre anses varaktigt främja sysselsättningen på orten än privatpersonen Roger Akelius.

I beslutet står: ”Länsstyrelsen uppfattar att även en juridisk person kan uppträda som lokal intressent enligt 7 § Jordförvärvslagen, om denna genom sin verksamhet främjar sysselsättningen på orten och uppfyller förutsättningarna för att beviljas förvärvstillstånd enligt 6 §”.

Att bolaget i det här fallet är viktigt för bygdens sysselsättning och välstånd är säkerligen helt riktigt. Noteras bör också att lagstiftaren vill gynna lokala sågverks skogsförvärv. Juridisk person får lämnas förvärvstillstånd för skogsfastigheter om den på orten bedriver industriell verksamhet som behöver virket från den aktuella fastigheten.

Däremot är det ett principiellt problem om en juridisk person utifrån dagens lydelse av lagen och förarbetena kan anses som mer lämplig köpare än en fysisk person.

Detta går emot en av de grundläggande politiska ställningstagandena bakom att lagstiftaren från början har reglerat jordförvärv – det handlar om att fastighetsmarknaden för fysiska personer ska skyddas. Att lokalt verksamma och bosatta enskilda lantbrukare alltid är att föredra framför stora bolag, som en dag kan vara svenskägda och nästa dag ägas av en fjärran pensionsfond eller diktatur.

Det är här den kanske verkliga laddningen finns i länsstyrelsens beslut att inte bevilja Roger Akelius förvärvstillstånd. Att staten anser att ett bolag är en bättre köpare än en privatperson. Så bör det inte vara. Men inte heller bör privatpersoner av institutionell karaktär kunna köpa hur mycket jord och skog som helst i glesbygd.

Jordförvärvslagen är ett av de starkaste verktygen för att hela landet ska leva. Och det är lämpligt att länsstyrelserna skärper upp tillämpningen av rådande lagstiftning, så att de lantbrukare som bor och brukar jorden på en ort har en chans på fastighetsmarknaden.

Läs mer

Akelius vann budgivning – länsstyrelsen sa nej

”Ett fåtal rika personers köp av skog hotar landsbygden”

Här söker länsstyrelsen aktivt efter lokala köpare

Svårt för länsstyrelserna att säga nej till förvärvstillstånd

”När mark blir kapitalinvesteringar slocknar ljuset i husen”

Han har köpt skog för 340 miljoner – på ett halvår

Så påverkar miljardärens skogsköp priserna

”Globalt sug efter mark når Sverige”