”Jordbrukspolitiken behöver bli mer nytänkande”

På Östgötaslätten hölls för en tid sedan en stor debatt om jordbrukspolitik. Uppställningen var stark. På scen på Vreta kluster fanns från riksdagen jordbrukspolitikern Magnus Oscarsson (KD) och försvarspolitikern Emma Berginger (MP). Där fanns två riksdagskandidater – Magnus Ek (C) och Magdalena Hermelin (M) – som är aktiva lantbrukare. Och där fanns Johan Löfstrand (S), som suttit i riksdagen sedan 2002.

Det var upplagt för en fördjupande debatt om lantbruk och livsmedelsberedskap. Hur det blev? Det lät som många andra debatter om jordbrukspolitik i tidigare val.

Ska vi hårdra det driver alla partier i stort samma politik. Det handlar om att byråkratin måste minska och lönsamheten öka. Att vi måste ha mat vid kris eller krig. Att klimat- och miljöarbetet är viktigt. Hettar det till handlar det om diesel.

Ska vi ta fasta på det positiva var det att flera riksdagsledamöter ansträngt sig för att vara där. Förhoppningsvis tyder det på att jordbruk har blivit viktigt igen.

Samtidigt åskådliggjorde debatten det kanske största problemet i jordbrukspolitiken. Det är hur idéfattig den är.

Låt mig ta några exempel på vad jag menar med det, apropå sådant som partierna i stort är överens om.

I årtionden har alla regeringar sagt att reglerna ska bli färre. Men hittills har inte löftet infriats. Det här borde få i alla fall något parti att tänka vidare. Kan en mer framkomlig väg vara att minska branschens egen reglering? Linjen från politiken kan vara att det är statens regler som är garanten för hållbar produktion. Den som vill köpa Arla-mjölk eller Absolut vodka ska inte behöva dubbla kontrollsystem.

Länge har vi också hört att lönsamheten måste stärkas. Sällan sägs det hur. Här vore det vitaliserande för det politiska samtalet med ett parti som driver krav på att lantbruksegendomar ska vara bebodda och jordbruksmark brukas. Sådana regler skulle kunna dämpa markpriser, underlätta generationsskiften och bidra till ökad skattekraft i landsbygdskommuner.

Även kring livsmedelsberedskap är politikerna svävande. Det jag skulle vilja höra är fördjupande diskussioner i frågor som hur mejerinäringen i de fyra nordliga länen kan stärkas. Vad krävs för att mjölkgårdar ska våga investera utan att behöva oroa sig för framtiden för mejeriet – läs Norrmejerier – som ska ta emot mjölken? Löser vi det kan vi säkra matförsörjningen, då vall och nötdjur är basen i produktionen i de nordliga länen.

Visst, att klaga på vad som inte sägs är enkelt. Men det går inte att komma ifrån – jag önskar att jordbrukspolitiska debatter skulle vara mer idérika och nytänkande.

Att politikerna i stort återupprepar samma jordbrukspolitiska löften val efter val är ett oroande tecken på att partierna inte har förmåga till idéutveckling inom jordbrukspolitiken. Och det här gör att det viktigaste kanske inte är vad politikerna säger i den här valrörelsen – utan vad som inte sägs.