”Jämställdhet i lantbruket är en strategisk framtidsfråga”

Svensk livsmedelsproduktion pekas i dag ut som en samhällskritisk funktion för totalförsvaret och den civila beredskapen. Rapporten Grön uppväxling från 2026, visar att ökad inhemsk primärproduktion och livsmedelsproduktion är avgörande för att minska sårbarheten vid kriser, extremväder och handelsstörningar. Frågan är inte ny – men den är akut.

Samtidigt blir lantbruksföretagen färre. Färre producenter innebär även mindre geografisk spridning och större risk för produktionsbortfall när något väl händer. Men utmaningen handlar inte bara om ålder och generationsskiften. Den handlar också om vilka som faktiskt ges möjlighet att driva och utveckla lantbruksföretag.

Här finns i dag en stor men underutnyttjad potential: kvinnor. Trots att kvinnor är i majoritet bland studenter och doktorander vid SLU, väljer allt för få av dem att fortsätta arbeta inom lantbruket. Till exempel är bara omkring 20 procent av jordbruksföretagarna med enskild firma kvinnor. Problemet är alltså inte brist på kompetens, utan brist på vägar in och möjligheter att ta över och driva företag.

Eftersom lantbruket är så starkt kopplat till ägandet av mark och fastigheter reproduceras också gamla ägarstrukturer. Män är oftare huvudägare, medan kvinnor i större utsträckning är delägare eller arbetar i företaget utan formellt ägande. Det begränsar kvinnors möjligheter att ta strategiska beslut, investera och få tillgång till kapital – trots att ansvaret och arbetet i praktiken ofta är gemensamt. Samtidigt visar både forskning och branschrapporter att kvinnor oftare möter hinder kopplade till finansiering, rådgivning och legitimitet.

Jämställdhet i lantbruket behöver betraktas som en strategisk framtidsfråga. Näringen står inför stora generationsskiften samtidigt som kraven på ökad produktion, klimatanpassning och stärkt beredskap växer. Då behöver hela kompetensbasen tas tillvara. Att fler kvinnor ges möjlighet att äga och driva jordbruksföretag är inte ett särintresse, utan en investering i svensk livsmedelsförsörjning.

Politiken behöver agera. Investeringsstöd, ägarskiftesstöd och finansieringslösningar måste ge kvinnor och män likvärdiga möjligheter att äga och utveckla företag. Offentligt finansierad rådgivning och myndighetskontakter behöver vara normmedvetna och jämställt utformade. Jämställdhet och kompetensförsörjning måste integreras i livsmedelsstrategin och i beredskapsarbetet, inte behandlas som sidofrågor.

Men ansvaret ligger inte bara hos politiken. Även branschen behöver granska sina egna normer och arbetssätt. Vem får tillgång till information, förtroende och kapital? Vem uppmuntras att ta steget – och vem förväntas stå bredvid?

Ett land som vill och behöver stärka sin livsmedelsförsörjning i en tid av klimatförändringar och geopolitisk oro har inte råd att låta gamla strukturer avgöra vem som får äga, investera och producera maten. Fler kvinnliga ägare i lantbruksföretag och i lantbruket är inte ett särintresse, utan en fråga om och en förutsättning för Sveriges konkurrenskraft, försörjningsförmåga och framtida motståndskraft.