”Jakt är en hobby, jordbruk är livsnödvändigt”

Har vi ett jordbruk som lever i harmoni med de vilda djuren? Nej!

Om så var fallet skulle inte 17 motioner till LRF:s riksförbundsstämma handla om vildsvin, dovhjortar och vargar. Om så var fallet skulle inte självförsörjningsgraden på lammkött vara nere på 22 procent.

Det handlar inte bara om ett växande antal djur och ett allt större skador. Nya hot förvärrar läget. Ett exempel är den afrikanska svinpesten. Den utgör ett allvarligt hot från vildsvinen mot tamgrisbesättningar. Det som hände i Fagerstatrakten för snart tre år sedan kan mycket väl hända igen – varsomhelst, närsomhelst. Sveriges grisgårdar har gjort stora insatser till stora kostnader för att skydda stallarna och grisarna mot angrepp.

Det är bara ett exempel på de besvär som vildsvin, dovhjort och annat vilt orsakar jordbruket. Till skillnad från dovhjorts- och vildsvinsskador berättigar angrepp från till varg och andra rovdjur till ersättning, viltskadeersättning. Dessutom kan man få ersättning för betesskador orsakade av gäss.

Nu kommer do k oroväckande rapporter från länsstyrelserna om att tilldelningen av medel från Naturvårdsverket minskar samtidigt som behovet ökar. I regeringens budgetplaner för de närmaste åren minskar dessutom anslagen till viltskador ytterligare. Tror regeringen att problemet är löst när det egentligen har blivit värre?

Den eftersträvade minskningen av vilttrycket uteblir. Ett par exempel: Vildsvinsstammen räknas nu till närmare 600 000 djur när den är som störst under året. Vargstammen uppskattas till 355 djur, en ökning efter ett par års nedgång.

Åtgärder biter inte eller motarbetas. Trots ökade möjligheter att jaga vildsvin och sälja köttet ökar stammen. Den licensjakt på varg som skulle bidra till att minska vargstammen ned mot det politiska målet på 170 djur stoppades i vintras i domstol.

Det går åt fel håll. Det är ett mönster där jordbruksföretagen får stå ut med ökad oro och press, lägre intäkter och växande kostnader på grund av viltet. I långsam takt görs förbättringar av jaktmöjligheterna som ändrade jakttider och fler tekniska hjälpmedel. Men det räcker inte.

Det är lätt att misströsta. Man kan ropa på fler och bättre fällor för vildsvin, mer pengar till rovdjursavvisande stängsel, skottpeng och förbud mot utfodring i skogarna. Men det krävs ännu mer och en ökad förståelse från hela samhället för de växande problemen. Odling och djuruppfödning väger tyngre än den vilda naturen. Och medan jordbruk är nödvändigt för vår existens är jakt en hobby.

Ökad förståelse gäller också internt i lantbruksvärlden. Intressekonflikter mellan arrendatorer som odlar och markägare som vill jaga eller sälja jakt förlamar jordbrukets utveckling. Äganderätten missbrukas på sina håll.

Efter fyra år med en regering som i viss mån har ansträngt sig för att komma till rätta med viltproblemen ser det ändå mörkt ut. Oavsett regering krävs det att både lantbrukets och jaktens organisationer inser allvaret och samverkar för att skydda livsmedelsproduktionen.