”Jag undrar vad Thorbjörn Fälldin skulle ha sagt”

Det är lätt att förstå att Centerpartiet inte vill bilda regering med Vänsterpartiet. Som att det inte räckte med att Vänsterpartiet under decennier var Sovjetimperiets förlängda arm i Sverige visade Expressens granskningar inför valet att Vänsterpartiets valsedlar kryllade av personer som hyllat terrororganisationer och diktaturer, spridit antisemitism eller ifrågasatt Förintelsen.

När svenskarna gick till valurnorna hade över 30 kandidater strukits från Vänsterpartiets valsedlar.

Det slutar dock inte där. Efter valdagen har Expressen avslöjat att Vänsterpartiets nyvalda riksdagsledamot från Dalarna, Mohamed Abdukardir Ali, under flera år bodde hos en gängkriminell. En person som dömts för grovt penningtvättsbrott, grov misshandel och mordförsök, enligt tidningen. Det pågår även en utredning om misstänkt valfusk kopplad till Vänsterpartiet.

Samtidigt gör de återkommande skandalerna inom Vänsterpartiet och de uppmärksammade regeringskraven att andra svårigheter i både form och sak inom det rödgröna laget går under radarn.

Jag tänker så klart på Miljöpartiet som inte med den godaste vilja i världen kan beskrivas som ett mittenparti. Det är ett parti som står långt ifrån Centerpartiet i lantbruks- och företagarfrågor.

För att avslöja det behöver man inte rota fram vad olika miljöpartister säger i slutna grupper i sociala medier. Det räcker med att läsa centrala handlingar från partiet som ligger öppna för var och en att ta del av, som Miljöpartiets partiprogram från 2025.

Vid en genomläsning av det råder det ingen tvekan om att Miljöpartiet står för en ekonomisk politik långt, långt till vänster och har en helt annan syn på brukandet av jorden.

Miljöpartiet vill införa ”en progressiv kapital- och inkomstbeskattning som låter de rikaste bidra mer till det gemensamma” och att ”skattesystemet ska motverka ett klassamhälle genom att utjämna de ekonomiska klyftorna”. På arbetsmarknaden vill Miljöpartiet ”lagstifta om sänkt normalarbetstid, där en 35-timmarsvecka är ett första steg, med visionen om en fyradagarsvecka”.

I Miljöpartiets klassanalys räcker det dock inte med att skruva på skatter och några timmar hit och dit. Nej, kritiken är mer grundläggande än så. Det handlar om en systemkritik av vår nuvarande ekonomiska modell.

Miljöpartiet slår fast att ”ständig ekonomisk tillväxt i traditionell bemärkelse är inte möjlig på en planet med begränsade resurser”. De anser att ”i dagens ekonomiska system exploateras planeten genom att kortsiktiga vinstintressen tillåts gå före ekologisk hållbarhet och klimatet” och kräver därför att ”kapitalflödena ska kanaliseras i grön riktning”.

Exploateringen av planeten ska dock inte förstås så snävt som att det bara handlar om kolkraftverk eller dieselbilar som spyr ut koldioxid i atmosfären. Dit räknas också skogsbruket, växtodlingen och animalieproduktionen. 

Under rubriken ”levande skogar” förklarar partiet att ”kortsiktiga ekonomiska intressen går alltför ofta före långsiktig hållbarhet” och kräver därför att ”en stor andel [av skogsbruket] ska vara hyggesfritt”. Av andra konkreta förslag som partiet lagt fram återfinns en avverkningsskatt och att den formellt skyddade arealen skog ska tredubblas. Gällande jordbruket propagerar partiet i partiprogrammet för en radikal kursomläggning eftersom det ska vara ”oberoende av fossila bränslen, kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel”. Köttproduktionen menar Miljöpartiet är en del av en ohållbar överkonsumtion som är skadlig för klimatet och de kräver att konsumtionen av animaliska livsmedel ska minska.

Med andra ord är ambitionen att dra undan mattan för svenskt skogsbruk, jordbruk och djurhållning.

Den våg av frihandel som sköljt över världen de senaste decennierna och som lyft miljarder människor ur fattigdom anser Miljöpartiet vara en form av ”nykolonialism” och utgöra en ”ekonomisk struktur där många länder i det globala syd fastnar i en ekonomisk beroendeställning”.

Segregation på bostadsmarknaden och invandrares bristande integration på arbetsmarknaden beror inte på bristande humankapital bland nyanlända eller på att det tar tid att arbeta ihop kapital för att påbörja en bostadskarriär, nej det beror i stället huvudsakligen på den ”strukturella rasismen”. 

För att sammanfatta. Miljöpartiet är ett parti som ifrågasätter ekonomisk tillväxt, som vill beskatta rika för att bekämpa klassamhället, som på företagens bekostnad vill införa fyradagarsvecka, som vill dra undan mattan för de gröna näringarna i Sverige, peta i människors kost och som samtidigt bygger sin samhällsanalys på strukturell rasism och antikolonialism. Det låter knappast som ett ”mittenparti”.

I en normal värld skulle ett parti som är grundat av bönder, för bönder slå bakut i konfrontation med Miljöpartiets samhällsanalys. I stället ses samarbete med Miljöpartiet som något slags räddning från ytterkanterna av Centerpartiet som vill bjuda dem makt och inflytande. Det är ett märkligt resonemang eftersom Miljöpartiet i allra högsta grad utgör en ytterkant och ett hot mot Bondesverige.

Jag undrar vad Thorbjörn Fälldin och andra legendariska bondeledare skulle ha sagt om sina efterträdare och partiets vägval. Vänsterpartiet är en huvudvärk men den riktiga baksmällan är Miljöpartiet.