”Importberoendet är en säkerhetsrisk”
Svensk produktion av mineralgödsel kan vara viktigare för vårt försvar än fyra franska fregatter. Synen på vår motståndskraft måste breddas.

Här skriver inbjudna skribenter om ämnen som ligger dem varmt om hjärtat. Åsikterna är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis ATL:s ledarsidas ståndpunkter. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Det är sårbart att vara beroende av import av en så viktig vara som mineralgödsel, eller för den delen energin som krävs för att tillverka den. Det var länge sedan Sverige hade en egen produktion av kvävegödsel. Någon större brytning av fosfat eller kalium har vi aldrig haft. Vi har varit vana vid att importera till rimliga priser.
Så är det inte på 2020-talet. Putins angreppskrig på Ukraina och nu senast Irankriget har rubbat energi- och gödselmarknaderna. Priserna har svängt upp och ned, mest upp. Odlingskalkylen har brakat samman och det är ibland bättre att odla blommor än brödsäd.
Det är uppenbart känsligt att vara importberoende. Därför är det klokt att inventera möjligheter att sluta kretslopp och utnyttja egna resurser inom landet. Det har man gjort och ett antal projekt har utretts.
Därför är det beklämmande att de projekt för att tillverka mineralgödsel i Sverige som bereddes för några år sedan inte har lyckats fullt ut. En genomgång i Land lantbruk redovisar förseningar och skrotade ambitioner.
Easy Mining vill tillverka fosfor ur slamaska i Helsingborg, Efter mycket bekymmer ned tillstånd siktar bolaget på start inom några år. LKAB har efter mycket om och men fått alla miljötillstånd för fosfortillverkning och om man beslutar sig för den stora investeringen räknar man med produktionsstart någon gång på 2030-talet.
Även kaliumgödsel kan tillverkas i Sverige. Cinis Fertilizer kom igång med att utvinna kaliumgödsel ur avfall från massaindustrin. Sedan kom konkursen men den nya ägaren Tessenderlo Group från Belgien räknar med att återuppta produktionen.
Lantmännens projekt, att tillsammans med Fertiberia och Norion Energi tillverka fossilfri kvävegödsel i Luleå, skrotades ifjol. Orsaken var brist på el och framför allt brist på kapacitet i elnätet.
Sammantaget: ett steg framåt, två steg tillbaka. Det går att spåra ett antal systemfel som gör att så stora betydande satsningar har gått i stå eller försenats. Det tar alldeles för lång tid att få tillstånd till så här stora industrisatsningar. Bristen på energi och även nätkapacitet är förödande.
Det kan också vara så att med låga klimatambitioner från Tidöregeringens sida så beger sig riskkapitalisterna någon annanstans. Lovande projekt dör sotdöden. Det borde vara tvärtom. För vår säkerhets skull är det hög tid att investera.
För att försvara oss köper svenska staten fyra franska fregatter för 47 miljarder kronor. Att bereda marken för en svensk gödselindustri borde vara minst lika viktigt för att försvara oss. En rejäl satsning på att trygga livsmedelsförsörjningen är nödvändig.
Flera av projekten sluter kretslopp och en del frigör sig från fossila bränslen. Det är alldeles utmärkt men det bästa är att gödseln produceras inom våra gränser.
Tord Karlsson
Agronom och tidigare ledarskribent i ATL